Sidor

fredag 14 oktober 2011

Måste vräka av mig innan jag exploderar

Foto: Maja
Hoppas verkligen att jag snart kommer ur denna nedåt spiral. Ju mer ont jag har ju mer deprimerad blir jag.

Ser mig själv leva med denna smärtan under resten av mitt liv. Funderar då på hur jag ska orka. Men sedan kommer jag ihåg alla bra dagar. För de finns.

Det finns bra dagar med mindre smärta. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg hur det var att inte ha ont.

Men det finns dagar där kroppen inte skriker av smärta. Problemet är att de dagarna tar jag i för kung och fosterland och jobbar järnet. Putsar och fejar, drar och sliter.

Sedan dagen efter är det tillbaka i smärtträsket.

Att gå och titta på eländet gör mig bara ännu mer ledsen, irriterad och arg. Jag är arg på mig själv. Är man 41 år gammal ska man väl orka sköta hemmet. Är man 41 år ska man väl kunna städa utan att behöva vila var 15:de minut.

En sak som irriterar mig fruktansvärt är att jag aldrig hinner klart. Det tar så lång tid att göra saker så jag måste prioritera. Ska jag laga enklare mat så orkar jag dammsuga. Men ska jag stå längre vid spisen så orkar jag inte ens hänga upp tvätten efteråt. Tragiskt.

Eftersom jag jobbar så måste jag planera mina dagar. Jag kan inte ha stor aktivitet och sedan köra till jobbet.

Vissa dagar kan bara en tur till affären slå ut mig totalt.

Det finns saker som jag gör trots att jag egentligen inte orkar för det ger mig så mycket mer tillbaka. Jag kan inte låsa in mig och bara sitta. Då blir jag galen.
Glädjen av att höra mina älskade "barnbarn" skratta, hålla minstingen i famnen väger upp smärtan. Lyfter upp sorgen.

Varje gång jag får frågeställningen: - Hoppas allt är bra med er. Blir jag irriterad. Vad då? Hur många gånger ska jag behöva förklara? Tror de att reumatism och fibromyalgi är som en förkylning? Att det går över?
Jag menar inte att man inte ska fråga hur jag mår. Självklart inte. Men detta uttrycket ger för mig sken av att man inte har förstått hur jag/vi har det.

Ska man fråga hur jag mår fråga då bara av intresse och inte av artighet. Har du verkligen förstått så räcker det för att se bortom masken. Se innanför det där leendet som jag alltid bär. Då vet du att skratten är för att dölja tårarna. Då känner du smärtan i att lyfta. Då förstår du kampen bakom varenda rörelse.

Jag har en enda önskan och det är att jag aldrig glömmer bort de bra dagarna. Att jag aldrig förlorar glädjen i de små sakerna. För den dagen jag gör det då är meningen med livet borta.

Foto: Maja

3 kommentarer:

  1. Lider med dig kära L8!!
    Har dock fått lära mig att INTE klistra på leendet så som jag gjort i så många år. Frågar folk, av artighet eller intresse, så är jag skyldig mig själv att svara ärligt. "Idag är en bättre dag än i går" eller "idag är det lika illa som vanligt". Det är inte lätt att lära om men man måste för att inte sjunka djupare. Det är verkligen illa nog att ha ont och det ska inte späs på med dåligt samvete för ditt och datt. Jag har 7255 olika saker jag vill och måste göra under dagen när jag vaknar. Har jag tur klarar jag av att göra en eller två av dem. Är det inte smärta i lederna så kommer jag inte "till skott".
    Du vet var jag finns och du vet (hoppas jag) att när jag frågar "hur det är" är det en genuint intresserad fråga om hur hela familjen mår.
    *kram*

    SvaraRadera
  2. PS - glömde ju att säga att Maja börjar bli riktigt duktig på att fotografera!! Vilken vacker blomma!!
    DS

    SvaraRadera
  3. Hon har verkligen fått fotoöga. Så avis på hennes kamera. Får väl investera i en sådan. Men det blir efter laddare och batteri till datorn.
    Jag vet att du vet. <3 Hoppas du har lika långt till mig som jag har till dig. Kram

    SvaraRadera