- Hej! Hur är det?

En fras som ofta bara slinker ur folk. Det finns många gånger inget egentligt intresse av att verkligen få veta. Det är bara ren artighet och väluppfostran.

Att då svara:

- Jo, tack bara bra. Själv då?

Ska väl egentligen vara det korrekta svaret. Om man nu ska vara artig. Men för mig känns det som en lögn. Det är ju inte bra.

- Jo, tack jag lever. Själv då?

Lite närmare sanningen kanske men plötsligt har personen tvingats få veta att det faktiskt inte är speciellt bra.

Så jag har övergått till att säga:

- Jo, tack. Själv då?

Det är mer neutralt och ger inte någon information alls. Då är de flesta nöjda och kan återgå till sitt.

De som verkligen bryr sig de vet. De behöver egentligen inte ens fråga. De vet. De hör på rösten. De ser på kroppshållningen. De vet.

Jag försöker att inget säga. Inget visa. Inte ska jag klaga över hur jag mår. Det finns de som har det sju resor värre. Varför tänker jag så?

Du ska inte tro att du är något.

Men mår jag bättre i min situation av att tänka på de som har det värre? Har inte jag rätt att i den situation jag är i, där och då, få känna det jobbigt? Ska inte jag få klaga? Gnälla?

Det är så otroligt enkelt att ta på sig en mask och le. Ibland känns det faktiskt skönt att låtsas att allt är okej men oftast känns det bara så falskt.

Ibland kan masken få mig att stoppa undan smärtan långt in i garderoben och för en liten kort stund har jag glömt den. Men den gör sig alltid påmind. Den finns där alltid. Varje stund i varje situation.

Tröttheten, smärtan, och den otäcka förvirringen som gör att jag ibland inte känner igen mig själv.

Det gör mig rädd. Rädd inför framtiden. Jag vet vad som kan komma och jag vill inte inse.

Istället fyller jag hela tiden min dag med aktiviteter. Saker som upptar mitt sinne för att jag ska slippa tänka. Slippa känna.

Det är ologiskt och rent idiotiskt.

Efter tillfällen då jag känt att jag är på väg över kanten. Att all ork håller på att ta slut. Att jag står framför ett avgrundshål har jag insett att jag måste börja känna. Jag måste börja gå igenom alla mina känslor som finns inuti mig.

Jag måste acceptera min situation. Jag måste förstå att smärtan är där för att stanna och oavsett hur mycket jag än tar på mig så kommer den att finnas där. Jag kan inte gömma den. Jag kan inte glömma den. Den sticker hela tiden fram sitt fula tryne och skrattar mig rakt upp i ansiktet.

Är bara så rädd. Om jag släpper kontrollen. Om jag låter allt välla ut ur min inre oro. Vad händer då?

Jag vill inte acceptera att jag är sjuk. Jag vill inte acceptera att jag inte orkar. Jag vill inte.

Är rädd att jag då ger upp. För tanken på att jag ska leva i många, många år med denna kroppen skrämmer mig. Jag tror inte att jag kommer att orka.

Därför är det lättare att ta på masken och gömma mig själv långt in. Fokusera på alla andra. Fylla dagen och livet med alla andra. Slippa känna. Slippa acceptera. Slippa smärta i kropp och hjärta.