Sidor

måndag 8 oktober 2012

Vem? Jag?

Har idag suttit i en intervju med olika personer som deltog i en artikelserie som publicerades i lokaltidningen.

Jag deltog som representant för min familj som var med i serien med anledning av deras adhd.

Där sitter jag och lyssnar på personer bland annat med ocd, bipolär, psykos och anhöriga som lever kvar efter någons självmord.

Vilka människor. Vilka liv och vilka berättelser.

Sist är det min tur.

-Ja, det fortsätter väl som vanligt, säger jag.
Jag längtade efter när barnen blev större men varje ålder har sin kamp. Inte har det blivit enklare utan vi ställs hela tiden inför nya utmaningar.

De övriga tittar på mig och jag berättar att jag har man och tre barn med adhd. Det går ett sus genom rummet.

Jag berättar kort om hur kampen för rätt diagnos och rätt stöd går vidare, om strul med körkortstillstånd och så om Majas politiska "engagemang". Min älskade Maja som blev vald till kamratstödjare. Hon som inte är tyst utan sparkar när det är orättvisor. Min egen hjälte.

-Hur orkar du?

Varför vet jag aldrig ett bra svar på den frågan? Har jag ett val?

Det måste ju gå helt enkelt.

Men egentligen är svaret inte så svårt. För mig är det kärlek. Djup outsinnerlig kärlek. Hur arg jag än blir på gubben eller ungarna så rinner den av mig ganska snabbt.

Visst har det funnits stunder då jag verkligen funderat på att kasta in handduken. När ilskan och tröttheten förmörkat mitt sinne. Men de stunderna har varit få och byts ganska snabbt ut till kämparvilja.

Så kärlek och en enorm kämparglöd är nog det som håller mig igång.

Tänk om de orden kunnat formas i min mun just där och då. Istället blir det halvflummigt.

Plötsligt är jag i fokus och jag får beröm och får höra hur otrolig jag är. Jag?? Men vad då??

Jag är väl inget särskilt. Någon måste kämpa och eftersom de inte själva fixar det så måste ju jag.

När jag får en kram och:
-Du är fantastisk. Lycka till.

Då blir jag tårögd. Inte är jag något speciellt. Eller är jag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar