Rosor

Igår kom min svärdotter med blommor till mig trots att det var gubben som fyllde år.

Hon hade läst min fb-status om hur jag klappade ihop på Maxi.

Jag blir så rörd varje gång jag uppmärksammas. Varför känns det som om jag får något jag inte förtjänar? Att jag verkligen inte gjort mig förtjänt av att bli saluterad.

Det är samma sak när någon berömmer mig för  min styrka att kämpa för min familj. Eller till och med om någon berömmer ett klädesplagg eller smycke.

Jag skäms. Ofta så mycket att jag istället för att tacka viftar bort det med:

-Äsch, det är väl inget.

Varför? Varför kan jag inte känna att jag är värdig?

När lillebror stolt som en tupp kom med rosorna till mig sa Linda:

- Jag läste du haft en tuff dag.
-Ja. Tack. Tack så mycket.

Det behövdes inte så många ord för jag vet att hon förstår.

När sedan min svärmor frågade gubben vem han fått rosor av sa jag:

-De har jag fått. De är mina.

Stolt. Jag är värdig. Inte för att det är synd om mig. Utan för att det finns de som faktiskt tycker om mig och bryr sig om mig.