De har skitit i det blå skåpet

Nu är jag så arg att jag inte vet var jag ska börja. Så rasande att jag håller på att spricka. Faktiskt också så ledsen att jag gråter.

Under många, många år har jag kämpat för mitt lilla monster. Otaliga gånger har jag försökt få Bup att förstå att mitt älskade lilla monster mår dåligt.

Visst är det så att man har förtroende för vården och tror på det som de säger. Inte misstror man och misstänker att de inte gör sitt jobb. I alla fall gjorde jag det.

Inte förrän någon annan reagerade över att Bup inte gjort någon utredning på mitt monster.

När jag konfronterade Bup var svaret att Magdas diagnos var satt av skolpsykolog och att det inte fanns behov av att göra ytterligare utredningar. Hennes problematik var tillräckligt identifierad.

Okej! ?

Det skulle väl vara såhär då. ? Vi kämpade på, skolan gjorde allt som stod i deras makt för att stötta och hjälpa. Men mitt lilla monster mår fortfarande dåligt. I takt med att hon mådde allt sämre blev jag allt mer ihärdig, begärde hem hennes journal och försökte lägga ett pussel. Ett pussel som för mig innehöll bitar som absolut inte passade. Ifrågasatte Bups arbete och fick tillslut beskedet att monstrets diagnos var satt av bvh-psykolog när monstret var 5 år och hade man en gång fått en diagnos var det den som gällde.

Okej! ?

Nu hade jag kommit så långt i min misstro mot Bup att jag inte nöjde mig med deras svar. Mitt monster är 16 år gammalt och hur kan Bup hänvisa till en utredning som gjorde för 11 år sedan? Hur kan de anse att det lilla monstret som då inte hade ett språk som förstods av alla, ett monster som inte svarade främlingar och som levde i en intensiv värld skulle kunna göra tester som ska ligga till grund för en diagnos idag? Jag vet att diagnoser är en färskvara och jag vet också att det vanligaste är att om en npf-diagnos identifierats så hittas med säkerhet fler.

I mitt sökande lyckades jag engagera många och alla reagerar över hur Bup har behandlat mitt monster. Att Bup har kunnat tillåta henne lida under så många år. Att de inte reagerat.

Igår fick jag så tillslut den sista pusselbiten som idag avslöjad ett genomruttet handhavande av ett mycket liten monster.

Idag har jag haft ett samtal med just den bvh-psykolog som 2004 träffade mitt monster och gjorde en bedömning. Hennes starka reaktion när jag berättar om hur Bup har behandlat min dotter och hur fruktansvärt dåligt mitt monster mår bad hon om ursäkt.

- Under inte några som helst omständigheter ska de tester jag gjorde på din dotter ligga till grund för en diagnos. Absolut inte. Det jag gjort är en förundersökning för att lämna över till Bup så att de ska göra en fördjupad utredning för att sedan kunna sätta diagnos.

Efter samtalet med henne rann tårarna. Mitt lilla monster. Mitt lilla älskade barn som mår så dåligt. Som har lidit så länge.

Jag blev tillsagd att nu tar hon över. Jag ska absolut inte behöva bollas fram och tillbaka. Jag ska absolut inte behöva kartlägga och jaga.

Första steget skulle vara att ta upp detta med sin chef och sedan ska Bup kontaktas. Av dem.

Jag har i eftermiddag informerat skolan och vår kontakt på socialkontoret. Nu ska detta redas upp. Nu ska Bup få ställas till svars men först det allra viktigaste. Nu SKA mitt lilla Magdamonster få hjälp så att hon också ska få samma chans som alla andra. 11 år försent men nu fokusera vi framåt. NU ska jag INTE ge mig. Nu har de skitit i det blå skåpet och gjort Lotta riktigt, riktigt arg.