Vilken dag!

Hade bestämt mig för att jobba hemifrån idag. Vilken tur.

Magdas hals började bråka igen i helgen. Mandlarna har hållit sig lugna några veckor men vi har bara väntat på att Magda skulle få riktigt ont igen.

Problemet började redan i maj förra året och besöken på vårdcentralen blev flera och Magda fick faktiskt äta penicillin och antibiotika för första gången i sitt liv.

Några veckor var hon helt okej men sedan kom det igen. Ibland lade sig svullnaden snabbt och ibland var perioderna med svullna mandlar längre och mer smärtsamma.

Jag är lite egen på det sättet att jag faktiskt inte tycker om medicinering och alltid har haft filosofin att kroppen ska få en chans att laga sig själv. Men nu tyckte jag att det räckte.

Med tanke på hur Magda har blivit behandla av vården när det gäller hennes psykiska hälsa så kände jag att hennes fysiska hälsa inte också ska behöva plåga henne.

Var kanske lite hård mot sköterskan i telefonen men jag blev arg när hon försökte lära mig om antibiotikaresistens. Jag försökte förklara för henne att jag inte behövde den informationen för jag vet själv men hon lyssnade inte. Jag var inte ute efter antibiotika eller penicillin. Jag ville bara att Magda skulle få hjälp.

Tyvärr kom Magda in i rummet och hörde hur jag irriterat försökte förklara.

- Mamma, skit i det. Det är ingen idé. Det är ingen som hjälper mig ändå.

Det gjorde så ont i mig. Min dotter, mitt älskade barn, ska inte behöva tro att hon inte får hjälp. Hon har lika stor rätt till hjälp som alla andra. Det är inte rätt att hon ska tro att vuxna inte bryr sig. Hon ska inte behöva känna att hon inte är värd att få hjälp.

Behöver jag säga att hon fick en tid till slut?

Äntligen lyssnade en läkare. Äntligen var det någon som verkligen tog sig tid att titta på Magda och läste i hennes journal.

Diagnosen blev kronisk tonsillit och remiss är skickad till öron, näsa och hals för operation.

Det känns skönt. Otroligt skönt. Äntligen ett steg i rätt riktning. Ett steg mot en bättre hälsa för Magda.

På väg från vårdcentralen ringde Maja och berättade att skolsköterskan sjukanmäla henne och ville att hon skulle åka till en doktor.

Igår hade Maja ramlat och slagit i huvud och rygg.

Det var bara att vända bilen och köra igen. Maja ringde själv till vårdcentralen och fick en tid.

Ingen skelettskada, inga tecken på neurologisk skada utan ett rejält muskulärt trauma. Ordinationen blev vätska, vila och Alvedon/Ibumetin.


Äntligen på väg hem. Då ringer Max.

- Mamma! Kan du följa med mig till doktorn?

Tror mitt hjärta hoppade över ett slag.

Förra veckan borrade Max kollega honom i handen och såret läker inte. Max har ont och handen fungerar inte riktigt som den ska.

- De ville att jag skulle komma in i morgon. Kan du följa med?

Självklart följer jag med. Gubben har rätt när han säger att jag gör allt för mina barn. Det är helt enkelt sådan jag är.

- Vill ni komma på kaffe, undrar Max sedan.

Han var själv hemma och han kände sig kanske ensam. Så jag körde hem, lämnade Maja och hämtade gubben.

Vi testade den lokala pizzerian där. Max nu bor, drack kaffe och pratade.

Så härligt. De har det så mysigt. Köksbordet och stolarna blev otroligt snygga i vitt.

När vi gick stod en av grannarna utanför och givetvis visste gubben vem det var. De hade haft med varandra att göra när gubben jobbade på Volvo för många år sedan. Kom också fram att grannen faktiskt jobbar tillsammans med min lillebror.

Känns skönt att veta att det finns folk i närheten som har lite koll på grabben. Grannsamverkan är viktigt. Kan inte riktigt släppa att min lille gosse inte bor hemma.

Vilken dag. Vilka känslor som rörts upp i min kropp. Hoppas att imorgon blir lugnare. För min skull. Känner mig väldigt sliten. 2016 har inte haft en särskilt bra början för oss.