Jag vaknar med panik i kroppen och känner hur hjärtat bultar. För första gången på mycket, mycket länge hade jag drömt och typiskt nog var det en hemsk dröm. Eller kanske vill min hjärna säga mig något som jag själv inte vill tänka?
Som vanligt kunde jag inte säga nej när jag blev tillfrågad om att ställa upp. Av någon anledning hade jag lovat någon att hjälpa till i dennes kiosk/minibutik.
Det började bra men plötsligt stod jag i värsta ruschen och hjärnan började bråka. Stressen var outhärdlig och tillslut satt jag på golvet i en hög och grät.
När jag kom till sans insåg jag att kassan var tom, min plånbok var länsad. Inte för att där fanns några pengar men alla kort var borta. Körkort, bankkort och bensinkort. Hade också haft jobbets bankkort och föreningens bankkort med mig.
Skräcken ökade när jag plockade upp min mobil för att ringa efter hjälp. Det var inte min mobil som låg i fickan. Det var en urladdad gammal mobil utan simkort. Det spelade ingen roll att det inte gick att ringa. Vem skulle jag ringa? Min söndertrasade hjärna mindes inte 112. Jag kom inte ihåg någons telefonnummer. Och inte nog med det hela mitt kontaktnät och alla mina möten fanns i min försvunna mobil. Nu var allt borta.
Totalt utmattad både fysiskt och mentalt sjönk jag tillbaka som en liten hög på golvet.
Då vaknar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar