Usch!

Undrar om det är så här det känns att få panikångest? Kunde inte andas, tårarna bara rann och jag kände det som om världen trycktes ihop kring mig.

Satt i bilen, precis lämnat nya kläder till Maja. Hon hade sms:at och satt inlåst på toa med smutsiga byxor. Klart mamma kör.

Efteråt satt jag på parkeringen och ringde gubben. Hade insett att jag inte har en chans att hinna allt som jag ska idag.

Handla.
Baka lussekatter till jobbet.
Förbereda mat.
Hämta Magda 14.20.
Köra 15 km och hämta Maja 14.45.
Köra några mil till och hämta Max. Sedan flänga in till Kristianstad där vi ska till bup 15.15.
Hem och laga klart maten.
Köra Maja till dansen 19.45.

Tiden räcker inte till. Orken räcker inte till.

Jag flämtar i luren och säger till gubben att jag ringer tillbaka. Kan inte prata just då. Känns som om hjärtat ska stanna. Men samtidigt slår det så fort.
Tårarna rinner och jag försöker lugna ner mig.

Då piper telefonen till och Magda ber mig komma med gympakläder.

Just då var varken jag eller någon annan i världen värd mycket.
Kändes som om jag slukades upp av ett svart hål som drog mig längre och längre ner.

Efter en stund var jag så pass klar att jag kunde köra. Hemma la jag mig på soffan och slöt ögonen.

Lugn, lugn, lugn.
Bena ut, analysera, strukturera, planera.

"Om Max tar bussen till Bromölla så vinner jag tid. Problemet är att Max måste sluta tidigare och missa lektioner i skolan. Men det är en lösning." 

Då börjar telefonen igen. Sms, sms, sms.

- Gympakläder, gympakläder, gympakläder.

Hittar allt Magda behöver och lämnar påsen i skolan.

När jag kommer hem igen börjar jag jaga Max lärare för att informera om att han måste gå tidigare från skolan. Det visar sig inte lätt. Men efter några försök beslutar jag mig för att ringa till sjukanmälan och spela in ett meddelande där. Då får de veta varför han inte är på de sista lektionerna. Men hur ska Max få veta? Mobilerna strular efter stormen Berit och han har inte bekräftat mina planer.

Handla får jag göra i kväll. Lussekatter får bakas i morgon. Mat det skiter jag i just nu. Vi kanske kan äta något inne i stan. Kan vi unna oss. Jag får lösa det. Tar det då.

Pust, lite avbockat.

Då får jag ett sms av Max att han tar bussen och kommer till Majas skola.

En hämtning mindre, några mil kortare, lite mer tid att använda.

Just nu är jag skriver kan jag andas lugnt. Känner inte mycket stress. Min plan verkar gå i lås, Jag kommer nog att överleva dagen.

Som Ulrika brukar säga:

- En dag i taget.

Men när jag i morse satt i bilen utanför Majas skola trodde jag att denna dagen inte skulle klaras. Trodde verkligen att nu var det över. Fruktansvärt.