Nattliga funderingar

I natt var ytterligare en natt i smärta. Jag får skylla mig själv. Borde vid det här laget veta bättre. Att ena dagen gå på stan med Max och nästa shoppa med Magda. Det tar på mig.

Tankarna snurrar i huvudet när man ligger vaken om nätterna. Funderingar på framtiden. Hur jag ska orka fortsätta?

Ett liv i ständig smärta tar på psyket. Just nu känner jag mig väldigt deppig.

Försöker vara positiv men allt oftare känns det bara som en falsk mask.

Det är på något sätt enklare att le än att förklara hur jag mår.

Om jag tröttnar på gnället så måste alla andra tycka det är ännu jobbigare. Inte så att jag hela tiden går och gnäller. Men det känns så. Ännu mer de dagar då psyket har makten.

Jag försökte förklara för gubben igår. Han undrade varför jag var så sur.

Jag är inte sur. Jag har bara så fruktansvärt ont. Hela kroppen skriker och det gör ont i handen av att hålla disksvampen. Till och med vattenstrålen på huden gör ont.

Jaha, säger han och sätter sig framför tv:n

Suck!!!

Om inte ens min man, den som verkligen ser när jag blottar smärtans rätta ansikte, förstår hur ska då andra förstå?


Jag känner mig så trött. Så rädd inför framtiden. Jag orkar inte leva med denna ständiga värk länge till. Något måste hända. Frågan är bara vad.