Dagen efter

Magda målar fjäril

Sent igår kväll släppte äntligen migränen. Hade tappat kollen på hur mycket migränmedicin och alvedon/ipren jag tagit. Ville bara slippa smärtan. Låg på köksgolvet och grät av smärta. Ljuset, ljuden och aktiviteten runt omkring mig var olidlig.

Det var mycket längesedan jag hade ett så kraftigt anfall. Kanske berodde det på att kroppen sa ifrån. Efter tre dygn med kramper i galla och gallgångar är både jag trött fysiskt och mentalt.

Förstår inte varför jag inte tillåter mig att vara dålig. Allt ska skötas även om jag inte orkar. Gubbe och ungar ska väckas. Hundar rastas och matas. Tvätta och städa. Mat ska handlas och tillagas. Att sedan på eftermiddagen köra till jobbet är oftast en lindring. Visst är det ansträngande att ta sig dit och hem men väl där är det lugnare än hemma.

 Men igår gick det inte. Jag kunde inte jobba. Med den migränen hade jag varit en fara på vägarna. Till slut löste det sig på jobbet och jag kunde släppa den biten. Sjönk ner i sömnliknande tillstånd och plötsligt strax efter 21 vaknar jag av att migränen är borta. Så skönt.

Idag är jag tillbaka till min "vanliga" värk. Men kropp och hjärna känns mörbultad. Tänkte först försöka ta det lite lugnt idag men insåg sen att det inte går. Bilen måste städas. Den ska besiktigas idag och den jag bett städa bilen har inte gjort det. Typiskt syndrom i mitt hem. Och eftersom bilen är min, troligen blir jag som får köra till besiktningen (trots att jag bett om hjälp) och bara jag som har vett att skämmas så får jag städa den.

Men jag ska njuta idag också. Ska till min svägerska Josefin och få lite massage. Hoppas min kropp klarar det. Hoppas, hoppas, hoppas.

Vet inte hur mycket kraft det finns kvar i mitt batteri.