Än hit, än dit. Överallt, ingenstans

Gubben klargjorde igår att eftersom han nu har semester en vecka så skulle vi börja med att städa tomten. Sagt och gjort. När jag kom hem från min promenad till skolan för att lämna Magda satt han vid köksbordet. Han drack lite kaffe och åt frukost och började sedan städa.

I köket. ????

Okej, tänkte jag. Då städar vi köket.

Så jag började putsa fönstren. Plötsligt stannar gubben upp och tittar på fönstren.

- Tycker du inte att vi borde puts fönstren på utsidan först?
- Varför då? Jag börjar här så tar vi utsidan sen. Men du måste fixa något som jag kan stå på för jag når inte upp.
- Fixar jag, säger han och överger dammsugningen.

Jag ser hur han letar fram pallbockar men plötsligt är han försvunnen. När jag letar lite på tomten hittar jag honom med en räfsa i handen.

-Hur går det med fönsterputsningen?
- Javisst, jag skulle ju leta upp plankor.

Så han letar upp plankor och nu står han på utsidan och putsar köksfönstren.

Detta är typiskt för min gubbe. Typiskt för de med diagnosen adhd. Han börjar med en sak men sedan är det något annat som kommer i vägen och han hittar ett nytt "intresse".

Jag tycker det är väldigt frustrerande att aldrig bli helt klar någonstans. Att allt är lite halvfärdigt. Som listerna i badrummet som efter 16 år fortfarande inte kommit upp. Som trappan som började slipas för 13 år sedan men ännu inte är klar.

Han tycker det är kul att börja när han väl kommer igång men tappar ganska snabbt intresset. Tappar fokus. Visst kan jag jaga och påminna men hur roligt är det att vara mamma eller vårdare till sin man?

Det är sådant jag lärt mig leva med. Självklart skulle jag också vilja ha det fix och färdigt. Men jag har insett att det nog aldrig blir så.