På vägen till http://nillans.com/ så kör jag igenom en skog. Varje gång jag kommer till just denna delen av vägen infinner sig ett lugn i mig.
Är det vetskapen om att jag ska till människor som förstår? Är det tryggheten och värmen som de utsöndrar? Är det glädjen som jag fylls med i mitt hjärta när jag varit där?
Eller är det helt enkelt så att skogen skänker mig ro?
Efter ett tag börjar jag närma mig havet och det öppnas upp ett helt nytt fantastiskt landskap. Detta måste vara en av de vackraste platserna på jorden. En sådan ro.
Havet är vackert. Vilken total skillnad från skogen men lika lugnande.
Det var så varmt på Nillans veranda att jag fick plocka av mig vårjackan. Kaffe, skitsnack och en kaka i solen. Det är livet det.
Mmmm det är något speciellt med Landön och tokarna som bor där. <3 Min tillflyktshål där jag kan andas och hämta kraft. Utan Landön hade jag inte varit där jag är idag. Min älskade syster! Och svåger. :)
SvaraRaderaKram