Träffade idag en barn/ungdomsbekant numera en Facebookvän. Det var ett trevligt möte och vi fick ett ganska långt samtal om gemensamma intressen.
Men orsaken till hennes besök i hembyn var av det mer tragiska slaget. Hon hade varit på begravning. Hastigt utan någon förvarning hade min Facebookväns kusin avlidit. Några dagar innan sin 39-årsdag. Tragiskt.
Fruktansvärt att så mitt uppe i livet dö. Lämna så många frågor obesvarade. Hon hade säkert precis som alla vi andra många planer och tankar om framtiden.
Det fick mig att fundera ännu mer kring det där att man skjuter upp för mycket. Att man tänker att en dag ska jag göra det. När barnen blir större, till semestern, när jag blir pensionär.
Visserligen lever jag med en kropp som tvingar mig att skjuta upp mycket. Men jag försöker verkligen att bli bättre av att ta tillvara på dagen. Att njuta varje minut. Se det positiva i livet.
Sedan går mina tankar till alla de där outtalade ord som man kanske inte vågat säga. Kanske väntat till "rätt" tillfälle. Tänk om du aldrig får en chans att säga det.
Eller allt det där gamla löjliga groll, allt som har gjort att man har negativa tankar eller känslor till någon.
Är det värt det? Tänk om du aldrig får möjlighet att ställa till rätta? Tänk om du aldrig kan säga förlåt?
Orkar du gå vidare då? Orkar du ha det på ditt samvete?
Alla är vi olika men jag vet att jag allt mer ska försöka låta bli ha lösa trådar. Ha massa oklara projekt. Inte tänka tanken:
Jag gör det sen.
Livet är så otroligt skört. Det kan när som helst tas ifrån dig eller lämna dig där med frågan:
Varför?
Precis så har jag börjat tänka sen den där dagen för snart ett år sedan när Ina miste Wille. Life won't wait!
SvaraRaderaSå sant Emma. Tyvärr behöver man påminna sig emellanåt. Livet trycker in en i vardagen och man fastnar i slentrian.
RaderaPrecis som man ibland ryggar till och tänker: Vad gnäller jag för? Se på henne/honom. Kan de fortsätta leva trots sådant elände så ska jag inte öppna munnen.
Livet är olika hårt för oss och även om man inte ska jämföra så behöver man påminnas om hur fantastiskt man har det.
Hälsa gärna Ina att jag läser hennes ord. Hon är fantastisk och jag hoppas henne allt gott med den nya medlemmen. Inget kan ta bort sorgen efter Wille men jag hoppas livet blir lättare att leva.
Kram