Tankar kring Tatja Hirvikoskis föreläsning

Strategi för koncentration när storebror spelar hög musik och skriker

Att få en diagnos tex adhd är för de flesta en glädje. Att äntligen få veta varför saker och ting är som de är. Att få veta att det finns en orsak till att det blir rörigt.

Hjärnan arbetar annorlunda om du har adhd eller inte. Det är bara att acceptera. Viktigt är att man faktiskt inser sina begränsningar och arbetar för att hitta sätt att klara av situationer som är jobbiga.

Just denna inställningen är skillnaden mellan att se sin diagnos som ett hinder eller som en belöning.

Har du adhd är du ofta också kreativ, energisk, entusiastisk, hyperfokuserad, innovativ, spontan, nyfiken, risktagande och har en snabb reaktion.

I andra situationer är du svårmotiverad, rädd, oanpassbar.

Precis som vi alla är olika individer är de med adhd också olika individer. Det kan också ändra sig från situation till situation.

Tatja Hirvikoskis föreläsning på NPF-Forum 2012 beskrev att läkemedelsbehandling mot adhd har visat god effekt men att det inte räcker. Även om du reagerar bra på medicinen så är du inte botad. Dina problem och färdighetsbrister finns fortfarande kvar.
Därför ger alla internationella riktlinjer rekommendationen om en kombinerad behandling. Medicin och "ickemedicinsk" behandling.

Men hur ser det ut i verkligheten?

Absolut inte så som Tajta säger. Medicin skrivs ut efter vägning, mätning och blodtryckstagning. Möjligtvis ett kort samtal om hur det fungerar.

Men jag har i alla år sagt att det inte fungerar. Vardagen är kaos.

Jag har frågat efter hjälp att få struktur i hemmet.
Jag har bett om hjälp att hantera mina barn.
Jag har undersökt möjligheten till hjälpmedel.
Jag har kräkt ur mig mitt innersta och mått fruktansvärt dåligt av att visa upp skeletten i min garderob.

Men helt utan reaktion.

Vid mitt sista besök på bup med Max pratade vi om att Max vägrar ta sin medicin pågrund av att han anser sig bli en annan person.
Istället för att försöka hitta andra sätt för Max att fungera så fokuseras det hela tiden på att han inte tar medicinen.
Intyg till lämplighetsintyg skulle inte skrivas på eftersom han inte tar sin medicin.

Men, vad säger att medicin är rätt för Max? Varför inte försöka att hitta andra sätt att hjälpa honom?

Under Tatjas föreläsning återkommer hon flera gånger till att man ska utgå från det som individen anser är ett problem. Det vi upplever som ett problem kanske han/hon inte anser är ett problem.

Behandlingen ska anpassas efter individen. Individen ska inte behöva anpassa  sig till behandlingen.

Det misslyckades bup med katastrofalt sist.



Här hittar du powerpoint-bilderna som Tatja visade under föreläsningen.

http://attention-riks.se/images/stories/NPF-forum/Funktionstr%C3%A4ning%20i%20grupp%20T%20Hirvikoski.pdf