Att ständigt ifrågasättas

- Vad är det för fel på dig då?

Det är en fråga som inte gör ont när den kommer från en främling men när personer i den nära bekantskapskretsen inte förstår sårar det.

Men jag kanske inte kan begära att folk ska förstå. Det syns ju inte på mig hur ont jag har. Det syns ju inte utåt att jag går med ständig värk, ständig huvudvärk och dimsyn. Att minsta rörelse är en kamp.

När jag försöker förklara för barnen att jag faktiskt inte orkar sköta allt hemma sälv utan behöver hjälp så svarar Max:

- Ja, du säger det men sen gör du det ju själv i alla fall.

Men det måste ju göras. Så då får jag göra det trots att jag inte orkar.

Soporna kan inte stå på golvet och lukta.

Någon måste plocka undan efter maten trots att alla krafter gick till att laga maten.

Någon måste hänga upp tvätten. Efter att ha bett om hjälp i tre dagar så blir jag tvunga att istället tvätta om och hålla tummarna att inget förstörts.

Igår bad jag Magda att gå ut med soporna. Hon fick ett utbrott eftersom jag lyckades störa henne i något viktigt. Jag kände att jag inte orkade bråka så jag bar ut dem själv.

När jag hade hängt ut den fjärde maskinen tvätt fick inte alla strumpor plats så jag bad Magda gå ner i källaren och hänga upp dem. Efter en stund kom hon upp.

- Jag klarar det inte. Jag kan inte andas. Det hängde massa lakan så jag kunde inte se om det kom någon. Jag klarar det inte.

Så jag gick ner och hängde upp det också.

Då bestämde jag mig. Jag ska inte be om hjälp. Jag är van vid att sköta mig själv och jag ska inte be om någons hjälp. Men det får då i stället ta den tid som det behövs. För jag orkar inte göra lika mycket eller lika snabbt som tidigare.

Nästa gång någon klagar över att jag inte gjort något så ska jag be dem göra det själv.