Jag känner mig väldigt ensam

Känslan kom till mig mitt i ett myller av människor. Alla dessa runt mig men inte en enda som var där för just mig. 

Vad är det som har gjort att jag inte har någon att ringa bara för att prata bort en stund? 

Varför har inte jag någon att ta ett glas vin med eller gå på bio med?

I dagens samhälle med bloggar och facebook så luras man, nej jag, att tro att jag har vänner runt omkring mig. Men vem är verkligen min vän?

Jag har haft några som jag har kallat för vänner. Några jag trodde var mina vänner. Men de visade sig vara något helt annat.

Är det därför som jag inte släpper in någon? Alltså ända in. Rädslan att bli sårad igen?

Gubben säger att det är hans fel. Hans och barnens fel. Att folk inte orkar med oss. Att vi är jobbiga.

Men jag försöker vara en god vän. 

Jag ställer alltid upp. Jag bjuder på mig själv. Jag öppnar mig. Jag har ett gott öra och för aldrig några viskade ord vidare. Jag dömmer ingen för deras religion, politiska åsikt, sexuella läggning eller funktionsnedsättning.

Ändå känner jag mig ensam.

När jag funderar på vem jag skulle ringa till om något roligt händer. Om jag funderar på vem jag skulle ringa om något sorgligt händer. 

Då blir svaret: Gubben.

Jag har ingen annan som jag känner att jag kan dela med mig av precis allt. Någon som jag vet orkar lyssna. Och framför allt någon som verkligen bryr sig.

Det är konstigt. 

Vad gör jag för fel?