Äntligen! Igår ringde det från vårdcentralen

  Jag förklarade att jag ville ha en läkare som tog tag i min sköldkörtel.

- Har du problem med sköldkörteln sedan tidigare, frågade distriktssköterskan.

- Ja, jag har ätit levaxin för hypotyros de senaste 15 åren med slutade ta dem i slutet av juni/början av juli.

- Så kan du inte göra. Varför har du slutat ta din medicin?

- Den första anledningen är att jag ringde till er två gånger och lämnade meddelande på telefonsvararen att jag ville ha nytt recept men när jag kom ner till apoteket så fanns det inget recept. Jag ringde en tredje gång men jag har inte ens haft ork att gå till apoteket för att kolla.

- Jo, recept skrevs ut i början på juli. Andra veckan.

- Okej, men det bakomliggande orsaken är att jag är så fruktansvärt trött på att ingen tar mig på allvar. Jag har bett om hjälp under över 10 år eftersom jag mår dåligt trots att jag medicinerar mot hypotyros.

Jag får höra den ena bortförklaringen efter den andra till varför jag mår som jag gör. Det sägs att jag har en reumatisk bindvävssjukdom,. Det sägs att jag har allmän myalgi. Det sägs att jag har fibromyalgi. Det sägs att jag har en misstänkt MCTD. Det sägs så mycket. Men jag orkar helt enkelt inte mer. Jag är för fan 42 år och inte 92 år. Jag orkar helt enkelt inte mer och jag vill att någon tar tag i detta. Jag är så jävla trött på att må så här.

Sköterskan hittar en tid till provtagning om en vecka och sedan doktorsbesök fem dagar efter det.

- Men det är inte bra att du inte har tagit din medicin för nu blir ju proverna missvisande.

- Hur menar du? Hur kan proverna bli missvisande?

 - Ja, du har ju inte tagit medicinen.

- Men om jag kommer till er för att jag mår dåligt. Och inte vet om att jag har hypotyros. Om jag aldrig tagit levaxin. Menar du att mina prover då är missvisande? Kan du förklarar vad du menar med att mina prover blir missvisande?

- Hm! 

- Hoppas du förstår att jag inte är arg på dig. Det är inte min mening att min ilska ska gå ut över dig. Men tyvärr måste jag visa hur arg jag faktiskt är. (Jo, jag svor. Mer än en gång faktiskt)

- Jag förstår. Jag tar inte åt mig, skrattar sköterskan.

- Bra, för jag vet att det inte är ditt fel men jag vill att någon äntligen lyssnar och tar tag i detta.

Så nu gäller det att överleva fram till provtagningen och sedan till doktorn. Känner hur symtomen blir värre. Stickningarna i armarna ökar och jag har fått känselbortfall i höger ansiktshalva.

Som jag sa till gubben igår:
- Nu jävlar är snälla Lotta borta. Bråka inte med mig för då smäller det.  Jag är trött på att hela tiden bli trampad på. 

Och som jag sa till Ulrika idag när hon hejade på mig i telefonen och sa att hon längtat efter denna dagen länge. Dagen då jag sätter ner båda fötterna. 

- Nu är det min tur.  Efter alla dessa åren är det nu min tur.