Kanske en curlingmamma eller?

Det finns alltid en anledning bakom varje utbrott. Det gäller bara att man har ork att se att barnet inte bara är jobbigt/elakt. 

Det kan vara svårt ibland när man tycker att det ena bråket avlöser det andra. När man inte ser någon förändring och agressiviteten bara växer. Frustration, trötthet och kanske ibland uppgivenhet.

Ibland kanske inte ens barnet/ungdomen själv kan förklara varför det blev som det blev. De har inte riktigt pejl på varför känslorna brakade loss.

Men de flesta gångerna kan man faktiskt hitta en orsak.

Nu menar jag absout inte att det är acceptabelt att skrika och gapa men när man som jag lever med fyra personer med npf-diagnoser är det mer en vardag att det är högljutt och irriterat.

I en familj utan de här diagnoserna klickar det också. Man kan inte komma överens med alla människor.

Men de där kaosutbrotten som är som rena Vesuvio är utbrott som oftast har en anledning. Jag upptäckte att ju mer jag lärde mig om mina barn (och man), hur de reagerar i olika situationer, inför olika utmaningar. Så lärde jag mig se orsaken till utbrotten.

Många gånger kan jag hindra explosionen men tyvärr är jag bara en enkel människa och ibland hinner jag inte.

Ibland kommer utbrottet och jag tänker:

- Var sjutton kom det där ifrån?

Men genom åren har jag lärt mig vad som triggar.

Att vara en ”förebyggande”-mamma har faktiskt hjälpt till att hålla familjelivet ganska lugnt. Även om det stormar ganska kraftigt hos oss. Mycket kraftigare än i många familjer.

Visst har det tagit på mig. Både fysiskt och psykiskt. Men jag har vant mig vid att ha tentaklerna ute och känselspröten aktiva. Jag hör och ser otroligt mycket. Ligger mer än ett steg före i de flesta situationer.

En del säger att jag gör fel. Att jag städar undan framför dem så de kan vandra enkelt på sin livsväg. Att så ser inte verkligheten ut.

Andra säger att det är väl helt logiskt att om man vet att barnet reagerar enormt starkt på gult så målar man inte barnrummet gult.

Det jag har gjort har jag gjort av en enda anledning. Nja, kanske flera men den största anledningen har varit överlevnad.

Att bara i någolunda helt skick varje kväll har för mig varit det primära.

Jag har efterfrågat hjälp från bup om strategier. Jag har bett soc om hjälp och stöd.

Lite har jag fått men det mesta har jag själv fått läsa, lyssna och gissa mig till.

Varför fanns ingen som ville hjälpa?

Och allt eftersom åren har gått har jag lyckats rita upp kartan som är min familj.

Det är en balansgång mellan att hjälpa/underlätta och stjälpa.

Man ska inte hjälpa så mycket att man tar bort möjligheten till att barnet/ungdomen/personen ska lära sig och växa som individ. Men man ska hjälpa så mycket att han/hon klarar av att ta till sig möjligheten till att lära och växa.

Med en npf-diagnos är det ofta så att det inte räcker med att gå på en nit en gång. Man måste gå på den många gånger och inte ens då är det säkert att man lär sig.

Det kan vara väldigt frustrerande.

- Men, nu gör du samma sak igen. Jag har ju sagt....

Pedagogiskt? Nej inte det minsta. Hjälper det att tjata? Hjälper det att gnata? Nej.

Men hur mycket ska man orka innan man ger upp?

Vissa dagar känns det som att nu räcker det. Nu kastar jag in handduken och domaren får bryta matchen till npf:s fördel.

Men efter en stund tänker jag:

- Nej, nu j***ar.

Spottar i händerna och fortsätter stångas.

Mitt mål är att mina barn ska växa upp och bli fina, ärliga och rättskaffens individer som kan dra sitt strå till den stack som kallas vårt samhälle.

Jag tänker på den dag när jag inte finns där. Den dagen när de måste klara sig själva. Jag vill att de ska ha en så bra grund som möjligt att stå på.

Jag kan bara ge dem verktygen och sedan måste de själva bestämma sig för att använda dem.