Fantastiskt? Oroande?

Jag har räknat mig fram till att jag slutade med levaxin någon gång vecka 27. Eftersom jag vet att jag tog medicinen under vecka 26 när vi var i Stockholm på semester.

Hemkommen från Stockholm var jag på apoteket för att hämta ut mer medicin men inget recept fanns denna gången heller.

Då ringde jag till vårdcentralen igen (tredje gången) och recept har enligt vårdcentralen skrivits ut 13 juli.

Det hämtade jag aldrig. Då mådde jag väldigt dåligt.

Därefter eskalerade mina problem. Värken var fruktansvärd. Det stack i händer och fötter allt mer och det kändes som om stickningarna/domningarna steg. Först till handlederna, sedan armbågarna och sist axlarna.

Jag blev allt mer deprimerad och helgen vecka 33 pajade magen och jag fick sjukskriva mig söndag och måndag.

Lördagen därpå, den 25 augusti, bröt jag ihop totalt psykiskt. Jag var helt hysterisk och tårarna sprutade. Orkade inget och mådde fruktansvärt dåligt. 

Klarade av att arbeta söndagen. 

Måndagens tripp till mataffären slutade med att jag satt gråtande i bilen efteråt och väntade på att jag skulle få ork att köra hem. Väl hemma packade jag in varorna och fick sedan lägga mig och vila.

Det var fruktansvärt. Jag kände mig som 92 år istället för mina faktiska 42.

Då ringde jag vårdcentralen och knappade in mitt telefonnummer för att de skulle höra av sig 15.15.

Närmare halv fyra ringer det från vårdcentralen och jag pratar med en distriktssköterska vars namn försvann lika snabbt hon sa det.

Vårt samtal har jag berättat om tidigare.

Fick tid för provtagning och läkarbesök.

Vilken skön känsla.

Jobbade tisdagen och vet inte riktigt hur det gick till. Var allmänt förvirrad och fick kämpa för att behålla fokus på arbetsuppgifterna. Händerna stack något otroligt. Fick flera gånger slå på dem för det gjorde ont att hålla i datamusen. Plötsligt kände jag hur känseln i höger ansiktshalva försvann och jag nöp mig själv flera gånger under kvällen. Hur jag kom hem vet jag inte.

Onsdagen 22 augusti tänkte jag nu jävlar. Jag gick på ren ilska.

Klockan 8 hade jag tid bokad för massage hos Kerstin på vårdcentralen. Helt underbart. Hon är en klok människa Kerstin.

Trodde hon skulle bli arg och skälla på mig för att jag hade slutat med min medicin men hon lyssnade och förstod.

Hon ville att jag skulle komma till en läkare som verkligen hade tid att lyssna och ta tag i mitt problem. Så hon bad mig flera gånger att kontakta henne om jag inte var nöjd med det läkarbesöket som jag har inbokat. Hon upprepade sig flera gånger:

- Då ringer du till mig.

Efter massagen kände jag inte trötthet som jag brukar. Jag var upprymd. Någon hade lyssnat. Någon hade tagit sig tid.

I vanliga fall efter en massage brukar jag köra till fiket och äta för att sedan köra hem och vila. Men denna gången hade jag så mycket energi i mig att jag körde till affären och handlade kattmat.

Därefter en runda till Anna. Jag bubblade av mig ordentligt.

Det första jag upptäckte var att stickningarna i händerna började avta. Min huvudvärk försvann. Jag kände ett inre lugn.

Framåt eftermiddagen började mina njurar spela boll i ryggen. De värkte något fruktansvärt. Men eftersom jag vet att enda sättet att bli av med allt skräp som lossnat vid massagen är att dricka och kissa så drack jag.

Det blev en tidig kväll för mig.

Morgonen efter vaknade jag med lika mycket energi i kroppen. En glädje. Ett lugn. Jag tror det var då det vände. Den 30 augusti började min kropp om.

Energi, glädje. Värken verkar mindre. Vet inte om det är inbillning eller om min kropp mår bättre. Borde vara tvärtom.

Satt på jobbet under kvällen enbart i en kortärmad blus. För jag fryser inte längre. Helt otroligt.

Som jag skrivit tidigare. Ett av symtomen för hypotyros är ju frusenhet. Varför slutar jag att frysa när jag slutar ta medicinen för hypotyros? Det borde vara tvärtom.

Plötsligt insåg jag att mina tarmar börjat fungera. Tidigare har jag gått på toa några gånger i veckan men nu behöver jag gå flera gånger varje dag.

Jag känner av njurarna ibland men då dricker jag. Dricker och kissar. Det hjälper. Rensar de ut massa skärp från mig kropp?

Idag är det lördag 1 september. Om jag räknat rätt är det ca 8 veckor sedan jag senast tog levaxin och jag mår bra.

Antingen inbillar jag mig allt eller så är helt otroligt. Har jag under de senaste ca 15 åren ätit en medicin som gjort mig sjuk? Kan det vara så enkelt? Eller lever jag in någon form av psykos där jag inbillar mig allt detta positiva som händer i min kropp? 

Jag vågar inte jubla. Jag vågar knappt uttala det högt. Men FY FAN vad jag mår bra. Visst har jag ont. Visst har jag den där ständiga huvudvärken som molar. Men jag mår bra. Otroligt mycket bättre än jag gjort de senaste 1 1/2 - 2 åren.

Just nu. Just här. 

Kommer det en morgondag med bakslag? Börjar symtomen på hypotyros ta över min kropp sen? Har jag hypotyros? Har jag mctd? Har jag fibromyalgi? Har jag allmän myalgi? Har jag något på gång i mina muskler? Har jag migrän? Eller har jag helt enkelt ätit fel medicin? Under alla dessa år?

Kan det vara så?