Fick idag ett hastigt besök av två vänner. Du vet ett sådant där vi-tänkte-bara-stanna-inom-och-se-hur-du-mår-besök som avklarades på trappan.
Ganska snabbt säger en av dem efter att tittat mig i ögonen:
- Lotta, du ser ut att må bra. Så här pigg har jag inte sett dig på många år.
Glädjande att det inte bara är jag som märker skillnaden.
Jag berättade om att jag slutat med min medicin och bara upplevde positiva saker. Visst jag har ont. Väldigt ont men jag känner glädje och har energi. På gränsen till speedad.
Hon pratar om tankens kraft, placeboeffekter och att vi äter alldeles för mycket medicin, om läkare som lättvindigt skriver ut medicin.
- Vad är det för medicin som du slutat med?
- Levaxin för hypotyeros.
Hennes min avslöjade reaktionen.
-Levaxin. Det kan du inte sluta med. Har du underproduktion?
Jag mår bra. Jag mår mycket bättre än på många, många år. Jag hoppas att det inte är en fas.
Men allt skrämmer mig också. Har jag under alla dessa år ätit en medicin som gjort mig sjuk? Har alla dessa år av att inte orka varit medicinens fel?
Det gör mig arg.
Slösa inte energi på att titta tillbaka på det du förlorat - titta framåt och försök se vad du ska vinna istället <3
SvaraRaderaJag är stark motståndare till mediciner, som du vet, ibland måste man prova men det slutar oftast med att (iaf jag) man får mer biverkningar än hjälp.
Kramar i massor fina du <3
Lite ilska känner jag allt men känner att just nu är jag för euforisk för att vilja släppa in det negativa.
RaderaTill och med chefen sa idag att det syntes på mig hur bra jag mådde. Utstrålning, hållning.
När jag sa åt honom att slå näven i bordet tackade han för uppmuntran och tyckte det var skönt att jag hade fått så mycket energi.
Kram och tack för allt ditt stöd.