Hon började redan älta i fredags. Hela helgen har det funnits där i bakgrunden som ett svart moln.
Igår bombaderade hon mig på jobbet.
-Jag vill inte.
Har du sådana problem som Magda så är det en mardröm att behöva stå framför klassen och skriva på tavlan.
Vi har pratat, vi har tränat men oron är kvar.
Oron att inte göra rätt. Oron att de andra ska skratta.
Jag förstår hennes oro men säger inget. Försöker peppa henne. Även om jag anser det vara tortyr.
Tror inte lärarna kan sätta sig in i hur hon mår. Rädslan i henne.
- Barns retigheter.
Stackars Magda. Det är ingen rättighet att slippa skriva på tavlan med klassens ögon i ryggen. Även om man har adhd, dyslexi mm.
Men hon gick. Med sin nya rosa gitarr i handen och ett:
-De kan inte tvinga mig.
Hoppade hon ur bilen,
-Det går bra. Jag vet att du fixar det. Ha en bra dag.
Hon vänder sig om efter en stund och vinkar hej då, Hennes ögon är inte svarta och jag tror det blir en bra dag.
Nya trösklar klivs det kanske över. Om hon ändå hade förmågan att se och komma ihåg sina lärdomar. Tro på sin egen förmåga.
Minns själv den rädslan att så inför klassen, för min del blev den nog värre som vuxen, har studerat i två omgångar i vuxen ålder och jag började bokstavligen gråta den första gången jag skulle hålla föredrag, hua :( visst blev det bättre, men alla är kanske inte gjorda för att stå i fokus., och behöver väldigt mycket peppning för att klara av det.
SvaraRaderaDet gick super. Jag visste det skulle gå bra men det hjälper ju inte henne i hennes rädsla.
RaderaJag peppade och försökte vara lugn. Att stanna hemma för en sådan sak finns inte på kartan.
Det jag reagerar över är bristen på alternativ. Hänsyn till de som inte klarar att vara "som alla andra". Nu fick vi använda helgen och förbereda inför detta. Knappast tid för vila.
Just det som är ett problem att hela tiden vara steget före och bearbeta.
Ingen ser vilket arbete det ligger bakom små tull synes enkla saker som tex skriva på tavlan.