Kanske krypa innan springa

Jag trodde verkligen att jag hade mer ork än vad det visar sig att jag har. Mådde så mycket bättre och började omedelbart springa på i full fart igen. Men oj vad jag bedrog mig.

Igår kom första bakslaget. Mådde väldigt dåligt efter kaféträffen. Det tryckte över bröstet och jag kände mig allmänt uppjagad ch stressad. Ändå fick jag ihop eftermiddagen hemma med mat och tvätt.

Konstigt att allt liksom stannar upp hemma så fort jag inte orkar. Tvätthögen har växt till berg, damråttorna har förökat sig obehindrat och kylskåpet är tomt.

Idag började dagen segt men jag trodde det bara var tillfälligt. Jag tuffade på. Planeringen med Ulrika var ju inte fysiskt ansträngande men visst tar det ändå.

Nu sitter jag på jobbet med dimsyn och virrigt huvud. Känner mig lite halvfull om jag ska förklara känslan i kropp och knopp.

Är det så att jag inte klarar av att stressa mig själv än?

Funderar på att banta kalendern och inte ta på mig så mycket. Men det är ju så förbenat svårt när folk frågar. Mitt dåliga samvete klarar inte av att jag sätter någon annan i knipa. Men varför ska jag behöva må dåligt för att andra ska må bra?

Behöver ta mig en ordentlig funderare på hur jag ska kunna göra alla inblandade nöjda och glada utan att ta kål på mig själv. 

Träna på ordet Nej!. Acceptera att ibland måste man låta bli. Inse att jag måste tänka på mig själv. Helst innan den dagen då det är försent. 

Lära mig krypa innan jag springer i full fart.