Att förta sig

Att jag aldrig lär mig. Har jag en dag med mindre värk så busar jag på.

Det finns så mycket eftersatt här hemma eftersom jag dels inte orkar och även pågrund av att allt tar längre tid.

Igår orkade jag ta tag i det gigantiska berget med ren tvätt.

Eftersom ingen bryr sig om att hämta sin tvätt i tvättstugan svämmar bänken snabbt över.

Jag köpte och namnade varsin back som skulle underlätta sortering och processen att bära upp tvätten. Men den enda korgen som står på bänken i källaren är min. De andra har tydligen fått andra ändamål.

Jag tvättar, hänger, plockar ner och viker.

Det enda jag bär upp förutom mina egna kläder är handdukar, sängkläder och trasor/kökshanddukar.

Egentligen skulle jag inte bära upp det heller om jag lyssnat på doktorn.

Igår hade jag alltså ork att ta tag i berget. Tog på mig skor eftersom det kalla golvet fortplantar sig genom min kropp.

2 timmar senare står jag klar med tre IKEA-kassar till Max och gubben, en var till tjejerna, en med lakan och en med handdukar.

Kände värken i knäna, ryggen och bäckenet av att stå så på betonggolvet.

Jag som har så svårt att få upp värmen frös in i märgen.

Men nu höll jag ju på och jag ville avsluta mitt jobb.

Efter sju gånger uppför källartrappan stod IKEA-kassarna i vardagsrummet.

Jag förklarade för familjen att nu fick de ta hand om sin egen tvätt. Jag hade gjort allt annat och orkade inte mer.

Tyckte inte jag krävde mycket.

Men kassarna står kvar.

Min kropp talar om för mig att jag var riktigt dum igår så kassarna får nog stå kvar. Ska kämpa för att blunda. Slå mig själv på fingrarna om jag försöker ta hand om deras tvätt.

Ska vila för att orka med besök på vårdcentralen innan jobbet.

Idag gör det riktigt, riktigt ont.

SKIT!!!