Dagen efter

Stackars Magda. Slocknade direkt vi kom hem igår.

Det var en jobbig dag för henne men jag såg henne i olika situationer som aldrig tidigare fungerat.

På utställningen var det massor av folk. Hon hade personer som nästan stod uppe på henne i mörkret men aldrig flackade blicken på henne.

Vid ett tillfälle satt hon och jag på en bänk. Jag reste mig för att titta i montern vad rösten i Audio-guiden pratade om. Trodde Magda följde efter. Plötsligt petar Maja på mig och när jag vänder mig om ser jag ett gigantiskt leende. Hon gör tumnarna upp och nickar mot bänken.

Där sitter Magda kvar och nu har två okända satt sig på varsin sida. Magda sitter helt oberörd kvar och lyssnar på rösten i hörlurarna.

Visst var det under dagen stunder där amygdala arbetade rejält. Hon kom fram flera gånger i trånga affärer och ville ut. Känslan av instängdhet och bristen på flyktväg gjorde henne orolig men vi besegrade känslan.

Ibland såg jag hur tröttheten välde över henne som en våg men hon kom igen.

Hon klarade inte av att betala sina inköp. Hon vågade inte beställa av servitören på restaurangen. Men man kan inte begära allt på en gång.

Det var en toppenbra dag. Idag skördar jag straffet. En kropp som skriker av smärta. Men ibland är det värt att ha ont. För mig väger bilden av Magdas stora leende upp all smärta.