Tvi, pi och usch

Sitter på Maxi. Hjärtat bankar i bröstet på mig. Gör ont. Så ont.

Fick ett utbrott i morse och skällde ut gubben så han var inte värd ett ruttet lingon. Över en så sketen grej som festis.

Gubben skulle köpa festis till Maja som idag åkt med skolan på utfärd till skidbacken. När hon skriker och frågar var drickan är och jag inte hittar den. När jag ser att jag inte hinner till affären. När jag ringer gubben och han säger att han köp pepsi. En pepsi som Magda trott var till henne och druckit upp. Då brister det.

Jag vrålar åt honom i mobilen. Jag svär åt honom.

Efteråt skäms jag som en våt hund. Vad löjligt. Men först stressen att få ihop morgonen, trött efter jobb till 23.30, ingen kaffe och sedan upptäcka att Maja inte får tillräckligt med dricka med sig blev för mycket.

När jag lugnat ner mig pratar vi igen och jag kan be om ursäkt.

-Åk hem. Gå och lägg dig. Ta det lugnt.
-Jag måste till affären. Måste handla till mat.

När jag kommer in i affären känner jag hur trycket i bröstet ökar. Det gör ont.

Sitter nu och väntar på att hjärtat ska sluta hoppa. Jag andas lugnt och försöker tänka positiva tankar.

Men jag skäms. Skäms över att inte räcka till. Inte varit en tillräckligt bra mamma och sett till i god tid att fika och pengar fanns hemma. Inte varit tillräckligt bra hustru utan skällt ut min man. Misslyckad. Otillräcklig.

Bara smärtan i bröstet ger sig så ska jag handla klart, hem och städa, tvätta, laga mat och diska innan jobbet.

Eller så sätter jag mig i soffan, dricker kaffe och filosoferar.