Min gubbe med adhd

Alla människor är olika och adhdproblematiken är givetvis olika. Det finns gemensamma kriterier men om något blir ett problem är ofta beroende på hur man som individ kan tackla det

Min gubbe fick sin diagnos som vuxen. Han fick under sin uppväxt och skolgång ingen hjälp varken för problemen med adhd eller dyslexi.

Han har hela sitt liv fått höra hur dum och obildbar han är. Hur jobbig och tanklös han är.

Att då få flera diagnoser som förklarar att han inte är allt det där negativa som han matats med kändes skönt.

Ofta säger han att om han inte träffat mig så hade han antingen suttit inne eller varit död.

Jag är benägen att hålla med honom. När jag kom in i bilden var han ganska illa ute.

Han behövde någon som var en broms. Han behövde någon som gav honom en spark där bak. Han behövde någon som kunde läsa de där långa breven med konstiga ord. Han behövde någon som såg till att pengarna inte tog slut på kontot samma vecka som de kom in. Han behövde någon som betalade räkningarna, som såg till att skulder hos kronofogden betalades. Han behövde någon som förklarade vad folk egentligen menar. Någon som var bromskloss när aggressiviteten slog in, när impulsiviteten tog över.

Många är de gånger jag kramat hans lår för att få honom att tänka till. Idag har det gått så långt att det räcker med en blick från mig så förstår han att nu är det dags att backa.

Ibland känns det ganska övermäktigt. Ibland känns det som om jag är mamma/vårdare till min man.

Ibland känner jag mig så ensam i vuxenrollen men kommer snabbt ihåg att gubbens problem inte beror på att han är elak.

Visst, man ska inte skylla på sin diagnos men det är inte lätt att lära gamla hundar sitta.

De dagar när han kommer hem från jobbet och jag ser i hans ögon att det är något som tynger gör det ont i mig när han berättar att han upplever att han får skäll. Att det klagas på honom.

De som gör det har ingen aning om vad min gubbe lever med. De inser inte vilken ansträngning det innebär att hålla flera saker i luften. Att han måste koncentrera sig totalt på en uppgift för att minnas vad han ska göra.

Det är inte som han är dum. Det är inte som han är ointresserad. Han har adhd och är väldigt lätt distraherad. Tappar han fokus så är det oerhört svårt att plocka upp bollen igen.

Han behöver struktur, ordning och reda, förberedelse och förklaring.

Jag har full förståelse för att gubben ramlar ihop i soffan på kvällen. Det har tagit så mycket energi för att sortera arbetsdagen.

Han är inte lat när han hellre sitter i soffan oxh bläddrar kanal efter kanal på dumburken än går ut och snickrar på garaget. Det finns helt enkelt inte mer kraft.

Tänk om vi alla var lite närmare till att förstå och hjälpa än att kritisera och dömma.