Skenet kan bedra

Lyckades igår ta mig till den lokala butiken utan att bryta ihop totalt.

Väl där träffade jag på mamman till en av gubbens gamla vänner.

Fick den där vanliga frågan:

-Annars då? Hur är det?

Först tänkte jag svara som brukligt:

-Jo, tack! Själv då?

Men hörde mig själv svara:

-Inget vidare men jag lever.
-Hur kan du säga så du ser så pigg och kry ut?

En liten djävul hoppade upp i mitt inre. För alla de gånger jag bara svarat med ett leende tog jag i från de ömmande fotsulorna:

-Det är ju tur att skenet kan bedra.

Paff tittade hon på mig men sa sedan eftertänksamt:

-Ja, visst är det så att man lättare förstår någon stackare med gipsat ben än den som kanske har mer ont men inget gips.

-Precis, jag får ofta höra att jag alltid ser så glad ut. Som om min värk blir mindre för att jag går omkring och ser sur ut.

- Det mår ingen bättre av. Allra minst du själv. Men sådant man inte ser har man nog svårare att förstå.

När vi skildes åt log hon åt mig och önskade mig en så bra dag jag kunde få.

Om det var jobbigt igår är det ännu värre idag. Armbågarna har svullnat upp och vänster ömmar bara jag tar på huden.


Hoppas jag orkar ta mig till Magdas skola ikväll. Vill inte missa när barnen uppträder.