Jag är så arg att det sprutar ur öronen på mig.
Efter många års tjat skulle Magda äntligen få papper på sin dyskalkyli. Remiss skickades och jag började se ljust på Magdas skolgång.
Då slutar den ende i hela fucking Skåne som utreder dyskalkyli.
Elevhälsan står handfallna och vet inte vad de ska göra.
"Jag ska prata med kollegor, skolchef och landsting hur vi gör nu."
"Diskutera hur vi kan hjälpa Magda."
Jag kände hur marken slogs undan från mina fötter.
Med en specialpedagog på nya skolan som förklarar för Magda att det är mååånga som har svårt för matte och att man behöver upprepning och påminnelser känns det inte ljust.
För det första är dyskalkyli så mycket mer än bara svårt för matte.
För det andra har skolan kämpat med Magda i 8 år och hon uppfyller inte ett enda av kraven för att få betyg i matematik i årskurs 6.
Jag blir så trött och arg.
Logopeden på elevhälsan höll med mig när jag sa att ett barn med papper på sin diagnos får mer hjälp än ett barn utan papper. Även om deras svårigheter är samma.
Det står så fint att alla barn ska stöttas utifrån sina behov. SKITSNACK! Verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag sa till henne att jag var trött på att Magda hela tiden offras. Att det faktiskt är hennes framtid det handlar om.
Vet att det inte är logopedens fel och hon förstod min ilska när jag utbrast:
-Om alla lyssnat på mig tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar