Slut i kroppen

Tänk att en kropp kan ta sådan stryk av att inte göra någonting.

Helgen har mest bestått av att sitta och lyssna på föreläsningar, ingå i diskussioner, äta och fika.

Ändå fick jag bita ihop tänderna ordentligt för att inte skrika högt när Alfons ställde sig på mitt lår.

Kattaskrället hoppade smidigt upp i min säng och ställde sig med ena tassen på mig.

Det gjorde fruktansvärt ont och smärtan fortplantade sig genom kroppen.

Jag stålsatte mig för att inte skrika rakt ut.

Efter en stund, som verkade vara en evighet, la sig Alfons tillrätta i fotändan. Jag andades ut.

Tur att jag är ledig idag från jobbet och bara behöver kraft för att orka med hemmet.

Men trots all smärta så vill jag inte ha helgen ogjord. Så mycket hopp och framtidstro jag känner.

Detta ska fixas. Jag måste orka ännu mer för Magdas skull. Jag måste kämpa ännu mer.

Det ska helt enkelt gå.