Backa bandet

Idag var det en sådan där morgon som inträffar då och då i en familj med adhd. Klart det inträffar i andra familjer också men finns npf med i bilden blir det sju resor värre.

Max bad Maja gå ner i källaren och hämta strumpor till honom eftersom det var kallt. Maja svarade med lite snärtig röst att det tänkte hon inte. Där var gnistan.

Max tände och det ena gav det andra verbalt och Maja smällde till Max arm eftersom han använde sin kropp till att gå nära och knuffa till henne.

Båda blev ännu argare och jag försökte medla, flika in förståelse, förklara. Men saken blev bara värre.

Det går helt enkelt inte föra en logisk diskussion med adhd-personer när de har utbrott. Logik noll.

Max förstod inte felet i att kräva av sin syster att hon skulle frysa eftersom han inte ville.

Maja förstod inte varför Max brusade upp.


Båda ansåg att jag tog den andres parti. När min mening var att få dem att förstå.

Efter 2 timmars sömn var inte det den bästa morgonen och jag höjde rösten mer än jag borde.

Det som är så fascinerande med min familj att 10 minuter senare är allt som normalt igen.

I ilskan skrek Max att Maja inte skulle få åka med i bilen medan han sen frågar vart hon är eftersom de måste köra för att hinna.

Det flammar upp snabbt i deras sinnen men elden slocknar lika snabbt.

Kvar sitter jag med upprivet hjärta. Sårad och besviken över hur morgonen blev. Tänk om man ibland kunde backa bandet.