Sjuk (sämre)

En av fördelarna, som jag skrivit tidigare, med autoimmunasjukdomar är att man (jag) har ett immunförsvar som går på högvarv. För mig innebär det att jag väldigt sällan är sjuk. Låter ironiskt men jag menar sjuk som i förkylning, kräksjuka eller influensa.

Så det virus som härjat i min kropp i snart två veckor är antingen ett riktigt elakt ett eller så är det så att mitt immunförsvar för en gång skull beter sig normalt.

Under första veckan var jag så gott som sängliggande med förkylning, hosta och feber. Efter dag 4 började jag fungera men både hjärna och kropp betedde sig som om jag simmade i kåda.

Efter en vecka hemma började jag jobba igen men jag kände/känner att det inte är okej. Det finns ett tryck i bihålorna som förklarar för mig att jag fortfarande är sjuk. Jag behöver i vanliga fall vila för att orka göra saker i vardagen och just nu är de vilostunderna längre. Känner att jag inte är frisk. Det är något som krigar i min kropp.

Trots det orkar jag hålla fasaden uppe. Jag orkar fixa lite här hemma. Dammråttorna har inte vunnit.

Igår var nog första gången som jag upplevde mig själv som falsk när jag träffad en bekant i affären. Där står jag och spelar det vanliga spelet när han frågar hur det mås.

-Jo, tack. Lever och orkar jobba.
- Du ser ut att må bra. Lika glad som vanligt.

Ibland undrar jag vad sjutton ett leende ansikte har med sjukdom att göra. Måste man vara deprimerad och se ledsen ut för att vara sjuk?

Gör mitt glada leende att folk inte förstår hur dåligt jag mår?

Jag tror istället att det är just på grund av mitt positiva humör som jag orkar.

Livet är mycket lättare att leva om jag gör det med ett leende även om det är tungt.