Vilken upplevelse att vara med käpp

Jag har aldrig tänkt på hur det är att gå med käpp. Visst är det ett hjälpmedel och en avlastning men fruktansvärt hämmande.

Att tvingas hålla i en käpp ger mig bara en hand fri. En hand att bära saker i. Känner mig begränsad.

Var ställer jag käppen när jag ska göra något med båda händerna? Frustrerad när den ramlar på golvet.

När jag måste använda båda händerna och gå blir det svårt. Gå från spisen till diskbänken för att hälla av vattnet på potatisen var ett äventyr.

Gå ute med käpp var otryggt. Här sätter jag min tro till en smal pinne med en gummipropp i änden. Halt, otryggt och otäckt.

Begränsad och otrygg.

- Mamma, du ser ut som en gammal kärring, säger Magda. Käpp och vantar utan fingrar.

Max kommer hem och tittar på mig.

- Är det så illa? Har du så ont? Jag trodde du skojade när du sa käpp.

Gubben skrattade åt mina försök att trots smärtan stappla omkring.

- Ska jag skaffa dig rullator?

Men skratta bäst som skrattar sist.

Plötsligt pajade gubbens rygg igen och han gick som en fällkniv. Med hjälp av min käpp.

Idag blir det att vara käppkärring men det känns bättre.

Än är inte käppen permanent i min utrustning. Imorgon hoppas jag kunna kasta lappen (läs hänga upp den) och dansa över ängarna. Tills nästa gång kroppen strejkar.