Mjölkfritt

Max har haft det svårt att acceptera laktosfri kost. Maten går bra här hemma och han har lyckats ge upp sina ostbågar men allt annat har varit svårt att släppa.

Nu står han i affären och läser innehållsförteckningen.

När han trots det fortfarande hade ont i magen blev jag noggrannare och kontrollerad även innehåll på allt från korv till pålägg. Insåg att även mediciner kan innehålla laktos.

Men Max mage fortsätter göra ont. Handflator och fotsulor får blåsor och huden spricker.

Tillslut satte jag ner foten och sa åt vårdcentralen att de fick lov att testa honom. På nåder fick vi en läkartid.

Detta är sista chansen. Får vi ingen hjälp tänker jag lämna vår lokala vårdcentral och söka mig till stan.

Max måste få hjälp. Han och jag måste få veta vad som orsakar hans onda mage och alla andra konstig symtom.

I väntan på läkartiden (om en månad)började jag införa mjölkfri-kost.

Mötte på motstånd direkt från gubben:

- Jag vill ha mjölk. Slutdiskuterat!
- Jag tänker inte ha mjölk i maten. Max måste må bra.
- Jag ska dricka min mjölk.

Hör i bakhuvudet Majas ord från tidigare under dagen:

"Varför måste saker ändras? Jag måste ha det som de brukar vara."

Jag vet att förändring är jättejobbigtså därför smyger jag det in. Jag måste vinna över dem på "Ingen mjölk"-sidan innan jag plockar bort mjölken.

Jag måste visa på att alternativen är godare och bättre.

För mig räcker det med att få veta att något är bra respektive dåligt för att jag ska välja bort det.

För familjen måste det nya vara bättre för att de ska överge det gamla. Någonstans fastnar inte argumentet om hälsan.

Om Max tycker tillräckligt mycket om något (ostbågar) äter han det trots att han vet att det kommer att göra ont.

Jag både förundras och irriteras över denna förmåga/oförmåga.

Makten jag har är att det är jag som står för inköpen.

Jag ska nog vinna detta kriget tillslut. Får ta tid. Jag har tid.