"Nu har de skitit i det blå skåpet"

Jag ser mig själv som otroligt tålmodig. Är inte typen som gapar och skriker för att få min vilja igenom. Inte ens för att få mina rättigheter igenom. Kanske just det är ett problem i vissa lägen.

Men om man själva upplever att det finns ett problem, försöker lösa problemet på olika sätt, söker information via olika kanaler, problemet kvarstår och man tillslut söker hjälp. Då borde väl de personerna som man söker hjälp av se att man faktiskt behöver hjälp. Vi springer inte ner deras dörrar för minsta lilla fis på tvären.

Detta är symtomatiskt för hur mitt/vårt liv har fungerat och fortfarande fungerar.

Det spelar ingen roll om problemet är psykiskt, somatiskt, i skolan eller i familjerelationen. Vi tas helt enkelt inte på allvar.

Vi söker hjälp, får en hand utsträckt, någon/något ska lösa eller minska problemet men sedan händer inget. Jag/vi går och väntar och väntar. Tiden går, åren försvinner men problemen försvinner inte.

Jag funderar allvarligt på om samhället inte inser att en utsträckt hand som får hjälp blir en minskad kostnad i framtiden.

Som när de på bup för sa:

- Ni borde få hjälp hela familjen. Samtal med hela familjen till exempel.
- Ja, tack! Det har jag sagt under många år. Är det dags för er att inse det nu när barnen är 17, 15 och 13? Borde inte den hjälpen kommit när jag bad om det redan när de var 7,5 och 3?

I år blir barnen 19,17 och 15. Tror du vi fått någon hjälp än?

Anledningen till att jag nu är riktigt arg är Max och hans mage.

Jag har försökt att få hjälp med den. Men när jag ringde vårdcentralen förra året för en utredning om han var laktosintolerant fick jag svaret:

- Testa att ersätt med laktosfritt alternativ. Gör så i några månader.
- Så lång tid?
- Krävs lång tid för att se om det ger effekt.

Sagt och gjort. Vi ersatte med laktosfritt och Max blev bättre men inte bra. Så jag kontaktade vårdcentralen igen.

Nu efteråt har jag insett att fel saker fastnade hos sköterskan som svarade.

Jag ringde för att få Max utredd eftersom problemen minskat men fortfarande fanns kvar. Och så sa jag det som tydligen fastnat:

- Det är inte lätt att veta hur Max är på helt laktosfri kost eftersom skolan inte erbjuder laktosfri kost. Han har inte läkarintyg på sin intolerans.

Att jag nu fått veta att detta var det viktigaste är eftersom en annan sköterska läste för mig ur Max journal:

"Mamman kommer med sonen och begär ett intyg på att han är laktosintolerant."

VA?

Kan man bara komma och kräva intyg hit och dit?

Men den journalanteckningen förklarar lite av läkarens beteende när vi var på besök.

Jag trodde att jag bokat en tid för att Max skulle utredas för födoämnesallergi, få remiss till sjukhuset och en allmän kontroll av hälsan så att inget annat var fel. Men läkaren sa:

- Vi gör inga utredningar utan ser på symtom. Blir han bättre av att inte äta laktos så skriver vi intyg.
- Men, utredning?
- Behövs inte. Inte alltid att det syns på proverna ändå.

Så vi fick Max intyg. Gick därifrån och hoppades att han skulle må bättre av att få laktosfri kost i skolan.

Men han mår inte bättre. Han blir allt sämre. Efter samtal med skolsköterskan bestämde vi att Max behövde en hälsokontroll och utredning om det är något mer han inte tål. Det kanske inte är laktos.

Han kan inte gå omkring och må dåligt. Han kan inte vara sängliggande 2-3 dagar i veckan.

Jag ringde i februari till vårdcentralen men tiderna var slut. Jag uppmanades att ringa igen i mars och Max fick en läkartid  den 10 april.

Så kommer Max hem och berättar att den 10-11 april är han iväg med klasskamraterna på en utbildning/information med facket.

Jag ringer vårdcentralen, förklarar hela historien att Max ska iväg 10/11 april och vill ändra tiden. Men se det gick inte. Det fanns inte några tider. Jag är påstridig och förklarar att detta fungerar inte längre. Han behöver hjälp. Sköterskan lovar se vad hon kan göra och ber att få återkomma.

Dagen efter ringer hon och säger att Max fått en specialtid den 11 april.

Sucken som kom från mig var så tung att hon tystnade.

- Han är borta den 10 och 11 på utbildning, säger jag.
- Oj, jag trodde bara det var den 10.

Suck igen!

- Då får jag be dig att han ringer igen när maj-tiderna har släppts.

Jag förklarar att Max behöver hjälp. Att det inte går att han är sängliggande så mycket. Vilken arbetsgivare kommer att acceptera det?

- Vad då? Kommer han att vara mer i skolan/arbetet om han får en utredning?

Då trodde jag att jag fick en hjärnflipp. Vad säger människan?

- Om Max får veta vad som gör honom sjuk kan han undvika att utsätta sig för det och JA!  Då kommer han att vara mer i skolan och på jobbet.

Det blev tyst i luren.

- Jag tackar för din hjälp men vi kommer att lista oss någon annanstans. Helt klart är er vårdcentral inte rätt plats för oss.

Sedan la jag på luren. Nu har de skitit i det blå skåpet.

Direkt ringde jag en annan vårdcentral i stan och berättade hela historien.

Hon lät väldigt irriterade när jag gång på gång fick förklara att:

- Nej, de har inte gjort några tester.
- Nej, de har inte testat honom för gluten.
- Nej, de har inte tagit blodprov.
- Nej, de har inte gjort någonting.

Sköterskan berättade vad de kommer att göra om Max listar sig hos dem.

Nu har Max skrivit under papper på att lista sig hos dem. Det skulle ta några veckor innan han kom in i deras rullar men sedan drar vi igång.

Det är synd om honom. Han behöver få ordning på sin mage. Hans hand- och fotsulor måste få läka.

Han och vi måste få veta vad det är som är fel.

Jag hoppas att sköterskans ord inte bara är tomma. Jag hoppas att Max får hjälp.