Igår stod jag på en mycket vacker plats och hade ett jobbigt samtal med barn- och ungdomspsyk.
Det är alltid svårt när man måste vältra av sig allt elände. Trots att de vet hur det är eller borde veta hur det är.
Men det är utlämnande som måste till för att allt ska bli rätt och riktigt i papper.
Jag känner mig som en skurk och min familj låter monstruös men så här är det.
Detta var den nakna sanningen och den gjorde ont i mig.
När frågorna blev närgångna kom tårarna och jag fick hindra mig själv från att mildra och släta över. Ute med byket.
Efteråt kändes det som om luften gått ur mig.
Det var skönt att jag hade en bit att gå innan jag var framme vid bilen och redo för att möta livet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar