Så var det då dags för gubben att lämna sängen betydligt tidigare än under de senaste fyra veckorna. Tjejerna har sommarlov ytterligare en vecka så normala rutiner är vi inte riktigt igång med än.
Jag lyckades komma ur sängen redan innan 7 men det kändes att kroppen hade behövt en stund till. Klä på sig var en prövning.
Stel som en pinne. Varje rörelse en smärta.
Benen gick knappt att lyfta och eftersom jag har svårt att böja mig så fick kjolen åka på över huvudet. Tack och lov för resår i linningen.
Såg nog roligt ut för flugorna som tittade på. Rena rama cirkuskonsterna.
Svårigheter att lyfta armarna över huvudet försvårade neddragningen av kjolen och påklädningen av t-shirt.
Men tillslut var jag tillräckligt proper för att hämta tidningen. Det är bara 50 meter till brevlådan men frågar du min onda kropp är det 50 mil.
Lite överblivet kaffe som micrats, tidning och sängläge igen. Ta det lugnt, vila, andas bort smärtan och fylla sinnet med ljus.
En ny dag och en ny vecka. Det ska nog gå idag också. Det måste gå. Jag har inget annat val. Fortsätta trots att det gör ont.
Det är så svårt att ens tänka sig hur du har det när det gör så ont. Överallt.
SvaraRaderaSjälv blir jag så otroligt less när jag bara har ont i händer/armar. Lider med dig.
Kram
Tack för din omtanke.
RaderaDet är tyvärr så att allt som inte syns är svårt att förstå. Det vet du själv.
Tänker ibland: "Fy, nu skriver jag och gnäller igen."
Men det är inte därför. Det är inte gnäll. Detta är mitt liv. Jag har det såhär.
Jag får vara en röst för att få andra att förstå dessa osynliga sjukdomar.
Tack och kämpa vidare. Kram!