Utmattningssyndrom - jag?

Rester och sås på stekskyn

Jag var hos doktorn eftersom jag under en längre period. (sedan januari) haft en konstig trötthetskänsla i kroppen. Inte sova-trött utan mer "musklerna är helt slut"-trött. Jag vaknar på morgonen och musklerna i benen och armarna står och vibrerar. Det finns ingen kraft, inte minsta gnutta ork, i dem. Så fort jag gör något töms jag på energi. Små projekt som att byta rent i sängen innebär flera pauser eftersom orken försvinner. Ska jag göra något större aktivitet får jag räkna med att energin inte kommer tillbaka på flera dagar.

Förutom denna energiförlust så kommer mer värk som ett brev på posten. Benen slutar fungera. Armarna orkar inte lyfta.

I lördags dammsög och torkade jag golvet i farstu, kök, vardagsrum, sovrum, entre´ och gästtoa. Efter det var all ork borta. Orkade inte ens laga mat.

Allt jag gör måste planeras. Jag orkar inte ha flera aktiviteter samma dag. Dammsuga i köket, tvätta någon maskin och laga mat är det som jag orkar på en dag. Går jag rundan med Rex får jag välja bort någon av de andra.

Det första doktorn säger är att vi inte träffats på ett tag, du jobbar och hur mår familjen?

Jag berättar lite hastigt vad som hänt med jobbet och familjen. Men detta handlar om mig. Jag mår inte bra. Försöker förklara. Försöker beskriva.

- Jag tycker vi tar några kompletterande prover för att se så det inte är något muskelreumatiskt. Men vad har du haft för stöd för dig själv under alla dessa år?

Det kortet kommer alltid. Det är min familjs "fel" att jag mår dåligt. Har hört det avigt och rätt.

"Skilj dig så kommer du att må bättre."
"Du hade mått mycket bättre om du hade varit hemmafru."
"Du måste prioritera vad som är viktigt i ditt liv."

- Du har kämpat på under alla år. Nu när du inte som vana går till jobbet varje måndag, inte behöver fokusera på barnen lika mycket, så har kroppen reagerat. Det kan ta lång tid innan man är tillbaka från en utbrändhet, säger hon och tittar mig djupt i ögonen.

????

Jag håller inte med om doktorns diagnos. Jag håller inte med om att jag är utbränd. Jag håller inte med om hennes förklaring att när man som jag under många år gått under ständig press och stress så säger kroppen STOPP! Nej, jag känner mig inte utbränd. Det jag upplever är något annat.

När jag berättade för en släkting om doktorns knasiga diagnos sa hon:

- Men om man är det så kanske man inte tycker det.

Det fick mig att reagera.

Vad är utbrändhet för mig? Varför reagerar jag som jag gör?

Mitt svar blev: Jag är inte deprimerad.

Där har vi nog min kritiska reaktion mot doktorns diagnos. Jag är inte deprimerad.

För mig var det två saker som hängde ihop. Är man "utbränd" (ett ord jag inte gillar med dr använde) så är man också deprimerad. Men man behöver inte vara deprimerad för att ha ett utmattningssyndrom.

Utmattningsdepression och utmattningssyndrom är två olika diagnoser. Den ena med depression och den andra utan.

Varför denna irriterade inställning? Jag har flera bekanta, vänner och släktingar som haft och har både utmattningsdepression och utmattningssyndrom. Inte ser jag ner på dem eller deras diagnos. Inte ringaktar jag deras problem.

Kan det vara:
Alla andra kan drabbas men inte starka och duktiga Lotta som fixar allt?

Hm, jag inväntar provsvar och kallelse till kurator. Hur går jag vidare härifrån?