Ett steg fram och tre tillbaka

Jag kräver inte särskilt mycket av mig själv just nu. Speciellt inte idag.

Värken efter tisdagens vattengympa bara ökar. Gårdagen var hemsk med tårar och ingen ork till att laga mat. Ännu mindre ork till att äta den sallad som pizzerian fixade.

Fick nu på morgonen göra en taxikörning fast orken egentligen inte fanns där men när paniken syns i dotterns ögon tar jag nycklarna. När allt hänger på Lottas axlar så är det som det är.

Det konstigt. Jag har under så lång tid försökt få familjen, sjukvården och samhället att förstå att jag inte orkar mer. Ingen har lyssnat, förstått eller haft möjlighet att förstå.

Nu står jag här och håller på att brista totalt och sjukvården ger mig diagnosen utmattningssyndrom. Trots det hänger allt på mig. Ingen lyssnar. Istället läggs ännu mer på mina axlar.

- Fixa det.
- Gör det.
- Ställ upp här.

Jag klarar inte av det men ingen plockar upp bollen jag kastar. Kvar står jag och ser allt rämna. Det jag jobbat för. Det jag kämpat för. Det som tagit all min kraft. Vad var då mitt liv, mitt allt värt?



SKA: se tv-sändningen från tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur.

MÅL: duscha och tvätta håret.

BONUS: föreläsning om Oscar Wilde på biblioteket ikväll.

Vad kommer jag att lyckas med idag?