Lyckan av att ge

http://www.ordsprak.eu

Vilka tecken hade luffaren ristat på din grindstolpe? Jag vet vad det stått på min.

Jag hade lovat Max skjuts. Jag hade lovat och jag försöker hålla det jag lovar om det så betyder att jag ska slå knut på mig själv. Jag är inte mer än människa och ibland kan man inte infria sitt löfte men man måste försöka.

Så när Max kröp ner hos mig i sängen och försiktigt frågade om jag också kunde hjälpa honom att handla inför kvällens middag med flickvännen sa jag ja.

Att en kort stund fokusera på annat gör ibland värken mer uthärdlig.

Så alla tre monster följde med till Maxi. Inget behov av att bara kassar. Bara flytta fötterna framåt.

När vi närmade oss entrén såg jag att en kvinna satt på marken och tittade på människorna som skyndade förbi. Inte många "såg" henne. Ingen lade något i hennes uppställda mugg.

Jag tänkte på medmänsklighet. Jag tänkte på kärleken medan jag sakta kämpade mig fram. Mina ögon var fyllda av tårar på grund av smärtan men jag kunde le.

När kvinnan såg mitt leende, när hon såg att jag verkligen såg henne, människan, började hon le. Hela hon sken upp och hon vinkade Hej!

Medan Max plockade ihop det han behövde tog jag en egen kasse. Snabbt var ungarna med på noterna och hjälpte mig fylla kassen med frukt, russin, pulver- och burksoppa, vatten, kex och kycklingpastej.

När vi kommer till ingången är kvinnans saker kvar men hon är borta. Vi spejar över parkeringen för att se om hon sitter någonstans i en bil för att värma sig men hon är borta.

Jag vänder in i affären igen för i bakhuvudet funderar jag på om hon kanske uppsökt toaletten och jag hade rätt.

Där i entrén möts vi och jag lägger min hand på hennes axel för att få hennes uppmärksamhet. Hon tittar på mig och jag ser i ögonen att hon känner igen mig.

I ögonvrån ser jag hur folk stannat upp och tittar på oss.

Jag tar kassen och lämnar över den till henne medan jag ler.

I hennes andra hand trycker jag femtiolappen jag tagit ut från matkontot.

Kvinnan tittar på mig och nu är det hennes ögon som tåras.

- Tack! Tack! Tack! Snälla!

Jag kramar hennes axel och ler. När jag vänder mig och går ser jag hur människorna runt oss här stannat upp.

Kanske fick jag någon att tänka. Kanske fick jag någon att se människan.

För det gjorde jag. Jag såg människan och gav av det lilla jag har. Hur dålig min ekonomi än är så har jag aldrig ens behövt tänka tanken att sträcka ut min hand och tigga.

Glädjen som fyller mitt hjärta av att kunnat hjälpa gör det mycket lättare att gå trots smärtan i kroppen.