Vattengympa

Jag var med på den gemensamma vattengympan men när det sedan var dags för våra individuella program skolkade jag.

Istället simmade jag sakta några längder i den korta bassängen. Låg och flöt på rygg. Stod och hängde vid bassänghörnet. 

Sjukgymnastens ord ringde i öronen:

- Lotta! Nu tar du det lugnt. Du vet hur du reagerar. Ta det lugnt. 

Förra veckans vattengympa resulterade i två dagars sängläge och fyra dagars huvudvärk. Denna veckan hoppades vi att mitt låga tempo skulle ge bättre resultat men tyvärr. 

När jag kom ut till bilen var redan värken så hemsk att jag grät. Fick sitta i trettio minuter och hämta in andningen. Kontrollera det onda. 

Skickade ett sms och ställde in fikastunden innan mötet på Majas skola. Kände att jag inte skulle klara av att göra båda. 

Var helt slut. Inte bara fysiskt i kroppen utan även psykiskt. Tårarna bara rann. 

Tillslut orkade jag starta bilen och ge mig mot Maja. 

Andas, andas, andas. 

Jag klarade av mötet. Jag orkade. Eller? 

Efteråt betalade jag priset och när ytterligare en börda läggs på axlarna brister jag.

Familjen vet hur sjuk jag blir efter vattengympan. Familjen visste att jag efter vattengympan även skulle på möte i skolan. Ändå ställs frågan till mig.

- Vad blir det för mat?

Jag åkte hemifrån klockan 9.45. Mötet var slut 16.50 och jag var på gränsen att bryta ihop. Skulle jag inom affären och handla för att sedan laga maten? Varför jag? Varför kan ingen annan?

Så jag bröt mot min egen övertygelse. Jag bortsåg från alla mina principer.

Jag köpte mat på MCDonalds och familjen blev överlyckliga.

Idag är kalendern tom. Klart familjen måste få mat i magen så jag måste försöka ta mig till affären.

Hela jag värker något otroligt. Musklerna vibrerar i kroppen. Måste orka. Måste en dag till.