Bli trodd

Jag pratade med kuratorn om det här att jag ofta inte känner mig trodd. Att hela tiden försvara mig själv.

Har haft min beskärda del av läkare som inte haft rätt kompetens men tänkte mest på människor över lag.

Släkt, vänner och bekanta som tittar snett och frågar:

- Har du papper på det?

- Hur har det diagnostiserats?

Visst, jag har kanske mig själv att skylla eftersom jag kämpar på. Det syns inte utanpå hur jag mår inuti. Jag ställer alltid upp. Jag ler och skrattar.

Inte konstigt att folk då har svårt att förstå att jag i nästa ögonblick inte orkar ta på mig strumporna själv. Inte orkar gå till affären. Inte psykiskt orkar starta datorn och betala räkningarna.

- Ibland tänker jag att de har nog rätt. De där som inte förstår. Jag är bara lat och inbillningssjuk. Att minsann alla människor har ont och är trötta. Det finns så många andra som har det värre.

- Lotta, du är inskriven på reumatologen, säger kuratorn. Det är en hög tröskel för att komma hit. De som är patienter här har en kronisk sjukdom som ska tas på allvar.

Det kändes så otroligt skönt att få höra det. Även om jag har blodprov som fysiskt bevisar att jag är sjuk. Även om jag känner i min kropp att jag har ont och inte är frisk. Så behövde jag höra det.