Ligga kvar

Idag tog det emot något enormt. Kroppen värker och tårarna kom bara jag tänkte på att stiga upp.

Regn, vind och kyla gör ont även om jag ligger i en varm säng. 

Att sitta hos kuratorn och vräka ut mitt inre tar också på både kropp och psyke. För att inte tala om denna eviga huvudvärk som idag bestämt sig för att bulta extra.

- Varför stannar du inte bara kvar i sängen? undrade gubben. Du kan ju.

- Det kan jag inte, svarade jag lite irriterat. 

Nu kommer det igen. "Du är ju bara hemma".

- Allvarligt! Vad måste du göra idag?

Öppnar munnen i försvar men stänger den. Måste! Måste! Detta hemska ord. 

Varför ska jag föra över mitt dåliga samvete och mina idiotiska "ideal" och krav på gubben? Lyssna! Hör på vad han säger. 

- Ingenting förrän i eftermiddag. 

- Då så! Stanna i sängen. 

Ska försök lyda honom. Ska försök låta bli att ha dåligt samvete över att han åker till jobbet och att jag ligger här. Ska försöka tillåta mig själv att lyssna på kroppen. Släppa alla höga krav som jag har på mig själv. Strunta i rädslan att inte duga. Skammen att vara misslyckad. Vara snäll mot mig själv och inte döma så hårt. Klappa mig själv på axeln på samma sätt som jag klappar på andras. 

Jag är också värd att må så bra jag kan. 

Bara ligga här och andas en stund. Lyssna på regnet som smattrar mot rutan och vinden som viner.