Förstår inte hur de tänker

eller hur de inte tänker.

Varför måste jag alltid be mina familjemedlemmar att göra saker? Ser de inte?

Tror inte alls att det beror på lathet eller elakhet. Det är nog faktiskt så att de och jag helt enkelt tänker olika.

Trots min värk bar jag igår upp tvättade handdukar och lakan. Tänkte att det var bättre att sitta och vika i ett varmt vardagsrum mot en kall källare.

Så jag vek och tillslut stod det en blå Ikeakasse med lakan och en med handdukar.

Bära upp dem på ovanvåningen orkade jag inte eftersom jag skulle rulla köttbullar.

Måste välja på vad jag lägger min energi.

De blå Ikeakassarna stod så till att varje gång du går genom rummet för att komma upp eller till toaletten så stöter du till dem. Alltså! De syns.

Trots det var det ingen som reagerade.

Jag tänkte att jag inte skulle tjata. Det fick jag höra i helgen att jag var så väldigt bra på så jag tänkte att jag ska bita mig i läppen istället.

Hela kvällen gick. Max och gubben gick förbi kassarna flera gånger. Utan att böja på ryggen och bära dem med sig.

Ser de inte kassarna?
Ser de inte vad det är?
Förstår de inte att de ska bäras upp för att läggas in i lådor och skåp?

Jag höll på att öppna munnen när Magda går förbi:

- Finns det handdukar uppe? frågar hon och tittar på kassarna.
- Tror inte det, svarar jag.

Hon böjer sig ner. Plockar upp en handduk. Tittar på kassen och säger:

- Äsch! Jag tar bara en. Jag orkar inte bära upp alla nu.

Tror att hakan slog i golvet men jag bet mig i alla fall i läppen.

När sedan gubben ska duscha går han helt enkelt fram till kassen, tar en handduk och går upp.

Jag öppnade munnen. Inte en, inte två utan tre gånger för att säga till honom men jag bet mig i läppen.

Hur tänker man? Eller hur tänker man inte?

När man har en mamma och en fru som har så ont att tårarna rinner när hon försöker tugga. Som måste vila efter att hon har duschat.

Hur tänker man när man inte bär med sig hela kassen?

Jag vet gubbens ord för han har sagt dem så många gånger och han kör samma svar på flera andra saker och situationer. Så här brukar det låta:

- Varför bar du inte upp de andra rena handdukarna också?
- Jag visste väl inte att de skulle upp.
- Men! Trodde du att de skulle stå i vardagsrummet?
- Jag vet väl inte vad du skulle göra med dem.
- Vad tror du att jag skulle göra med rena, vikta handdukar som ligger i en kasse i vardagsrummet?
- Inte vet jag.

Max standardsvar brukar vara:

- Du bad mig inte. Om du bara ber mig så gör jag det.

Därför bet jag mig i läppen.

Det är ingen idé. Jag bär upp handdukarna själv. Tar smärtan och slipper höra hur duktig jag är på att gnälla och tjata. Orkar inte höra det just nu.

Men jag är nyfiken på hur deras hjärna fungerar. Varför är min hjärna så annorlunda?