Funderingar bekräftade

www.photobucket.com





När jag ätit medicinen som reumatologen skrev ut tyckte jag mig märka en förbättring. Upplevde att toppen på smärtan försvunnit. Värken var visserligen kvar men mer kontrollerbar. Trots det funderade jag på om det var medicinen eller om det var så enkelt att jag just då var i en bättre period. Jag skulle få svar.

Medicinen som doktorn skrev ut var Celebra. En medicin som egentligen används för symtomlindring vid behandling av kronisk ledgångsreumatism, artros och pelvospondylit (Mb. Bechterews, en reumatisk ryggsjukdom).

Alltså inte en medicin för just min typ av värk men som doktorn sa:

- Vi testar eftersom ordinära värkmediciner inte fungerar.

Det som är annorlunda med Celebra gentemot vanlig smärtstillande medicin är att Celebra tillhör en läkemedelsgrupp som kallas icke-steroida anti-inflammatoriska medel (NSAID), och mer bestämt till undergruppen COX-2-hämmare.

Det fungerar så här:
Kroppen producerar prostaglandiner som kan orsaka smärta och inflammation och vid vissa sjukdomar ( ex ledgångsreumatism och artros) bildas det mer av dem.

Medicinen Celebra verkar genom att minska produktionen av prostaglandiner.  På så sätt minskar därför smärtan och inflammationen.

Det tog nästan två veckor innan jag märkte att medicinen gjorde någon verkan och då funderade jag som jag skrev i inledningen om det var medicinen som börjat verka eller om det var andra orsaker till att värken minska.

Svar på den funderingen har jag fått nu.

Medicinen började tryta och eftersom ekonomin är urusel minskade jag dosen. Ordinationen var 1 kapsel vid max två tillfällen dagligen och jag tänkte att en halvering var bättre än tvärt slut.

Tyvärr blev inte ekonomin bättre och jag ansåg att gubbens adhd-medicin och blodtrycksmedicin var viktigare. Därför tog medicinen helt slut i tisdags.

Redan i fredags kände jag hur värken ökade men skyllde på att jag suttit och frusit under 3 1/2 timme. Fick inte upp värmen igen på hela kvällen.

Men när jag försökte stiga upp ur sängen i lördags insåg jag att helvetet var tillbaka.

För varje timme som gått har värken i kroppen ökat. Orkeslösheten. Utmattningen av att bara röra mig.

Igår tittade Max på mig när jag åt en pannkaka och han undrade om det var äckligt. Med tårar i ögonen förklarade jag att det gjorde så otroligt ont att tugga och svälja

Och med värken kom min ilska. Jag orkade inte med familjen och allra värst gick jag åt gubben. Jag skäms så otroligt för mina aggressiva utfall mot honom och alla elaka ord som jag slungade emot honom.

Det är det där smärtmonstret som lockar fram en Lotta som inte orkar vara pedagogisk och som ser allt med svarta ögon.

Det blir en tuff period fram till torsdag då nya pengar trillar in. Men det måste gå. Det måste gå.