Acceptera eller gå

På ett besök på BUP för 7-8 år sedan beskrev jag några av problemen i familjen och undrade om det fanns något sätt att få struktur och ordning i hemmet. Jag kände att det inte var rätt att jag skulle vara en lill-Hitler som påpekade allt, höll ordning och vara en assistent/hushållerska i familjen. För mig var föräldraskap en gemensam uppgift och jag tyckte inte att gubben tog det ansvaret. Kunde inte någon utbilda och förklara? Hjälpa oss få ordning på familjen? Utbilda oss i att vara en familj med 4 adhd-personligheter (och så jag) som kan se sina styrkor och bearbeta sina svagheter.

Psykologen spände ögonen i mig och sa:

- Du får leta upp en annan pappa till barnen.
- Vad menar du?
- Antingen får du leta upp en annan pappa till barnen som kan ta det ansvaret eller så får du acceptera din mans personlighet.

Jag ville inte ha en annan man. Jag ville inte ha en annan pappa till mina barn. Jag älskar gubben men ville bara ha hjälp att få allt att fungera. Så jag kämpade på.

Under alla år har de orden följt mig. Acceptera hans personlighet. Det blev sedan att jag "accepterade" barnens personligheter. För som ni vet så följer de flesta "minsta motståndets lag". Självklart har barnen tagit efter sin pappa för vem med några hjärnceller vill ta efter den som hela tiden kämpar?

Nu går jag på KBT eftersom jag förutom alla mina värksjukdomar fått diagnosen utmattningssyndrom. (var det en överraskning för någon?)

KBT-terapeuten har mycket bra att säga men när jag sitter mitt emot honom och får höra att jag tillåtit familjen slippa undan under alla år blir jag irriterad. Tillåtit?

Jag har inte låtit familjen slippa undan. Jag har verkligen försökt på alla sätt och vis lära dem om struktur, ordning och reda och eget ansvar. Men när det inte på några sätt går in så har psykologens ord ringt i mitt huvud.

"Du kan inte ändra på en personlighet. Acceptera eller gå."

Kunde jag varit strängare? Absolut! Kunde jag gjort annorlunda? Absolut!

Men nu är det som det är eftersom jag handlat efter egen förmåga. En förmåga som sakta men säkert under åren försvunnit.

Nu har jag inte ork att göra det som KBT-terapeuten och doktorn säger. Jag orkar inte sätta mig ner och göra schema och listor. Jag orkar inte ha pedagogiska samtal om: Vilka är dina styrkor? Vilka är dina svagheter? Hur kan jag hjälpa dig? Hur kan du hjälpa dig själv.

Jag orkar inte.

Snälla! Kan någon inte bara lyfta mig ur familjen. Låta mig få vila och få återhämtning. Arbeta med mig själv och komma tillbaka.

Låt samtidigt familjen få arbeta med sig själva. Acceptera sina diagnoser genom att identifiera sina svagheter. Inte låta diagnosen vara en ursäkt. Låt den vara en styrka.

Lära sig hur en familj ska fungera. Lära sig hur ett hem ska skötas. Lära sig hur en medmänniska ska vara. För vad jag än säger, vilket tonläge jag än använder, så är det gnäll och kritik. Ingen lyssnar längre på mig och jag har givit upp.

Jag orkar inte längre.