Bup-besök

Visst hade jag tyckt att det var längesedan vi varit på besök på Bup men inte trodde jag att sist besöket varit i december 2013. Och det var ett möte med medicinskt ansvarig sköterska. Inte läkaren. Där ser man hur rörigt mitt senaste år varit.

Till mitt försvar ska jag säga att jag haft telefonmöten med tjejernas läkare under 2014. Och så har Maja varit där. Det är nog det som gjort att jag trott att Magda också varit där.

Så här i efterhand mnns jag att Magda fick en tid 2014 men att den sedan avbokades av sekreteraren på Bup. Det var den tiden som sedan blev ett telefonmöte.

Jaja, gjort är gjort. Nu är nu.

Det var skolsköterskan som hade uppmärksammat Bup om att det var längesedan Magda varit hos dem, Det säger jag tack till. Jag är tydligen själv för virrig för att ha koll.

Läkaren ger inte mycket respons och ställer inte mycket frågor utan det gör att jag istället försöker berätta så mycket jag kan.

Att fråga någon med adhd:

- Hur är det?

så får man svaret:

- Bra.

De lever ofta här och nu. Även om livet runt omkring är kaos så är det hur de mår just få som blir svaret.

Så jag berättade hur den senaste tiden varit. Så jag vräkte av mig allt. Min hälsa, familjens ständiga bråk och hur dåligt alla mår. Speciellt Magda.

Magda sitter som vanligt tyst och drar i sitt hår. Jag upptäckte redan i bilen in hur hon allt mer och mer drog i håret. Stress, oro, sysslolöshet.

Att sitta i ett litet rum med en person från Bup som du faktiskt inte tycker om gjorde henne obekväm. Att sitta mitt emot denne personen med hennes ögon tittande på dig gjorde inte saken bättre.

Magda avskyr att vara i centrum.

Jag försökte få med Magda i samtalet och då reagerade läkaren med att säga:

- Låt henne sitta som hon vill. Det gör väl inget att hon sitter hopkurad.

Hon  missförstod helt.

- Jag bryr mig inte om hur hon sitter. Jag vill att hon också ska berätta hur det är. Det är hon som är patient här. Inte jag. Det inte bara jag som ska prata. Hennes egna ord som är viktiga.
- Jaha! svarade läkaren lite pafft.

Magda sitter hopkurade med håret över ansiktet och drar och drar och drar.

Ser läkaren inte? Ser hon verkligen inte vad Magda gör?

När det gått 30 minuter och Magda har konstant dragit hår orkar jag inte längre vara tyst utan säger:

- Tillhör det där adhd? Eller varför gör hon så?
- Vad då, undrar läkaren.
- Drar sitt hår.

Då plötsligt ser läkaren.

Jag försöker hjälpa Magda att förklara och berätta.

- Tvång. Det verkar vara tvång, säger läkaren.

- Magda, kan du inte berätta om rösten du hör?

Magda försökte förklara om rösten som kommer när det är jobbigt. Rösten som säger dumma saker och gör henne ledsen och trött.

- Ångest, säger läkaren.

Hur går vi vidare? Hur få Magda hjälp?

Antidepressivt.

Inget samtal, ingen KBT, ingen annan hjälp än medicin.

Missförstå mig inte. Det är inte fel eller fult att ta antidepressivt. Jag har inget emot antidepressivt eller annan medicin heller även om jag helst vill undvika. Jag anser bara att man inte kan lösa allt genom att stoppa i sig tabletter.

Det måste väl finnas annat man kan försöka först innan man stoppar i en 15-åring antidepressivt.

Läkarens förvarning om biverkningar som ökad ångest, huvudvärk mm skrämmer mig.

- Råkar du ut för det fortsätter du bara på låg dos tills biverkningarna försvinner. Sedan höjer du dosen.

Vi gör ett test men jag kommer att vara uppmärksam på Magda. Vill inte uppleva hemskheterna som kom med försöket med Strattera. Hoppas bara att Magda kan få må bättre.


(Och JA! Magda har givit mig sitt medgivande att berätta)