Allt är ditt fel!

Magda är arg. Riktigt vansinnig och allt går ut över mig.

- Magda! Vad har jag gjort? Varför är du arg på mig?
- Allt är ditt fel!
- Mitt? Hur kan det vara mitt fel?
- Du födde mig. Det är ditt fel att jag har alla mina svårigheter. Du skulle inte fött mig.

Jag inser Magdas frustration. Jag tar hennes ilska. Tar på mig skulden. Jag förstår att det ibland kan vara lättare att acceptera ett problem om man kan skylla det på någon annan. För att inser att man faktiskt inte orsakat problemen själv.

Samtidigt som jag kramar om henne och smeker hennes hår önskar jag att jag kunde ta bort allt jobbigt. Jag viskar till henne:

- Kunde jag ta bort det hade jag gjort det.

Känner hur hennes axlar sjunker ner. Hur hon för en liten stund låter mig hålla om henne. Men plötsligt är det hårda och arga tillbaka:

- Skit samma!

Om jag bara kunde lyfta bort den tunga bördan som lagts på Magda. Om jag bara kunde få alla runtomkring att förstå hur jobbigt hon har det. Om alla kunde inse att livet med adhd, dyslexi, dyskalkyli, självskadebeteende, tvång och depression är svårt.

Det gör ont i mitt mammahjärta.