Jag är duktig på att ta på pokerfacet. Riktigt duktig på att dölja hur jag egentligen mår. När folk frågar hur det är och hur det går svarar jag att det är okej och att det går men att det är tufft.
Hade jag varit ärlig så hade jag skrikit rakt ut och börjat gråta ögonen ur mig.
Jag har så fruktansvärt ont i kroppen och är så trött både fysiskt och psykiskt att jag är riktigt rädd. Men inte visar jag det.
Vet! Den jag lurar allra mest är mig själv och jag vet att snart kommer jag inte att orka dölja detta. Snart kommer jag att spricka.
Jag kämpar vidare och försöker hålla ihop allt. Bara ett litet tag till. Bara några veckor till. Bara några dagar till.
Det är mitt eget fel att jag sitter i denna sitsen. Det var jag som tackade ja till jobb fastän jag redan tackat ja till sommarjobb. Det var jag som inte kunde svika. Det var jag som sa att jag skulle kämpa.
Så! Nu sitter jag i båten med Djävulen och nu får jag ro för att han inte ska lyckas sänka båten.
Några kallsupar till orkar jag säkert men jag vet också att tillslut är det den sista kallsupen och jag sjunker.
Måste kämpa för att hålla mig vid vattenytan. Bara lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar