Oförmåga

Magda åkte med tåget till stan. Hon skulle möta två kompisar och handla lite inför skolstarten på måndag. Äta på Burger King och bara vara. 

Pratade med henne och just då satt de i gallerian för att ladda mobilerna. Allt var lugnt och hon berättade om vad hon köpt.

När hon ringer mig några timmar senare är det en helt annan Magda jag hör. 

Direkt när jag hör hennes röst förstår jag att något är fel. 

- Mamma, jag har köpt tågbiljett men jag vet inte vilket tåg jag ska hoppa på. 

-  Kan du inte försöka läsa vad det står?

- Jag fattar inte. Det står inte som det brukar göra. 

- Är inte Resecentrum öppet? Kan du inte gå in och be dem om hjälp?

- Nej! Jag vill inte att de ska tycka att jag är knäpp. 

- Magda! Du är inte knäpp. Du har bara svårt att läsa. 

- Mamma! Jag vill inte. 

Hennes röst lät så liten. Stackare!

Eftersom vi redan var ute och körde beslöt vi oss för att hämta henne. 30 minuter senare hittade jag henne i vänthallen. 

Jag försökt prata med henne om hur hon upplevde det. Försökte att stärka henne. 

- Vad säger du? Ska vi träna på det här? undrar jag. 

Magda nickar och tittar på mig. 

Nu gäller det att vi snabbt hittar strategier för att Magda ska fixa tågresor själv. 

Plötsligt blev världen mycket mindre. Friheten har blivit begränsad. Vill absolut inte att denna stenen växer till en stor situation som hindrar Magda. Måste snabbt bygga upp henne igen med positiva erfarenheter. Stärka självkänslan och förståelsen för de egna diagnoserna.