Tankeställare

Nu har det nog blivit lite för mycket. Nu är det verkligen dags att dra i handbromsen. Nej! Det är dags att dra i nödbromsen.

Det har varit lite väl mycket jobb. Just nu pågår ett intensivt och jobbigt arbete som är under enorm tidspress. Jag har bara en väldigt liten del i allt arbete men jag påverkas också. Dels av att jag försöker hjälpa så gott jag kan, dels att jag påverkas av andras stress och oro. Framför allt tror jag faktiskt att jag påverkas mest av att jag inte kan hjälpa till mer än vad jag gör.

Idag blev det ett arbetspass på 12 timmar och i slutet var inte hjärnan riktig med. Skickade ett mail som bara var svammel. Kändes både jobbigt och skönt när jag lämnade jobbet och visste att klimax blir i morgon när jag inte kan hjälpa och stötta. Vissa saker kan man inte rå på.

Det som oroar mig hände på vägen hem. Plötsligt kände jag inte längre igen mig. Jag hade kört vilse på motorvägen.
På något sätt hade jag missat avfarten och blev nojig när jag inte kände igen mig. Av någon konstig anledning körde jag en lång sträcka utan att se en enda skylt.

Jag blev inte riktig rädd för jag visste vart motorvägen gick. Jag visste att jag skulle komma hem även om det blev en omväg.

När jag såg första skylten och riktigt förstod att jag faktiskt missat avfarten var jag tvungen att stanna för att andas lite kvällsluft.

Kan fortfarande inte förstå hur jag kunde missa avfarten men det som skrämmer mig mest är att jag saknar minne av en lång sträcka av min bilfärd.

Jag kan vägen utantill och vet precis vilka avfarter som jag kör förbli innan jag ska svänga av från motorvägen. Det otäcka är att jag saknar ungefär halva vägen till "min" avfart. De första 3-4 milen minns jag men därefter är det tomt. Skrämmande!

Det är dags att dra i bromsen.